Intervjuer 2010-01-26

Till vildingarnas land: intervju med Max Records och Vincent Landay

  • Tipsa en vän
Dela:

12-åriga Max Records har inte bara ett enormt coolt namn, han spelar också huvudrollen i Spike Jonze film Till vildingarnas land. Han och filmens producent, Vincent Landay, kom förbi LOVEFiLMs Londonkontor för att hälsa på och vi satte oss ner för att prata mer om filmen och det enorma äventyr det innebar att spela in den.



LOVEFiLM: Max, du spelade in film i Australien 2006, känns det konstigt att prata om det nu när det hände för så länge sedan?

Max Records: Inte egentligen. Jag har inte gjort några stora roller tidigare, så jag har liksom inget att jämföra med.


LF: Hur fick du rollen i den här filmen?

bild MR: Min pappa är fotograf och han fotograferade en lokal regissör i Oregon där jag kommer ifrån, och hon hade sett hans bilder och att han hade en son som var 9 år. Hon letade efter någon som skulle vara med i en liten musikvideo i Portland och det slutade med att jag kom med. En av Spikes vänner var med på inspelningen och han skickade vidare mitt namn till Spike och sedan blev jag ombedd att komma på audition för Till vildingarnas land.


LF: …och innan du visste ordet av befann du dig i Australien iklädd en vargkostym…

MR: Ja, ungefär så! Jag flög till LA för att göra en allra sista audition med Spike och han fick mig att göra en massa knäppa grejer. Vi läste inte ens några repliker, Spike fick mig bara att springa runt och han sköt skumbollar på mig som jag fick skydda mig mot med ett paraply genom att använda det som ett lasersvärd! Sådana saker…

Sedan flög vi tillbaka till Portland och de skickade ett mail som sa att de skulle höra av sig om jag fick rollen. Tre dagar senare mailade de och sa att: "du har fått rollen och kan du vara i Australien tills på tisdag?"


LF: Och hur var det att filma i Australien?

MR: Det var riktigt bra. Det var vackert och all grejer filmade vi ute på riktigt. Allt från en helt galen uttorkad skog som var helt svart eftersom det varit skogsbränder där till en jättekonstig och vacker uttorkad öken.


LF: Vincent, du har arbetat med Spike flera gånger tidigare, var den här upplevelsen som tidigare gånger? Det här är väl hans absolut största produktion någonsin?

Vincent Landay: Det var en större produktion, men jag tror inte att vi tog oss an den som en sådan. Vårt mål har alltid varit det samma; att få fram fantastiska prestationer. Och jag måste erkänna att det är lite lättare när man arbetar med Nicolas Cage eller Meryl Streep till skillnad från stora lurviga varelser. Men det var det som var vårt syfte. Det var den typen av prestationer som Spike refererade till, han sa: "jag vill att de här figurerna ska ha samma närvaro och känslosamhet som man kan se i Adaptation."


LF: Max, hur var det att spela in filmen? Det ser ut som om det måste varit väldigt roligt att göra den, särskilt med allt riktiga stunts som Spike använde.

bild MR: När de gjorde det stora jordkokskriget använde de ihoprullade strumpbyxor och stoppade ner dem i stora hinkar med kritdamm och stack ner dem i stora plastkanoner som specialeffektsfolket hade gjort. Så de sköt iväg de där stora bollarna av strumpbyxor som exploderade när de slog i marken och all krita flög ut.


LF: Var du nervös någon gång för att göra filmen?

MR: Jag tänkte faktiskt inte så mycket på det. Vi försökte göra en film och satte bara igång.

VL: Jag tror att det är så vi närmar oss det mesta. Att bara dela upp det. Max kom till inspelningen varje dag och vi försökte bara låta allt det magiska få ske och sedan gick vi vidare till nästa steg.


LF: Och det reflekteras i sättet filmen är gjord, den känns väldigt organisk och naturlig…

VL: Toppen! Det var vårt mål hela tiden. Att ta den här väldigt bildbaserade och vackra boken och göra den till något naturalistiskt och känslofyllt.


LF: Och ni har haft tur att filmbolaget insett det och tillåtit er att spendera mycket tid på filmen. Den har tagit över fyra år att göra…

VL: När man gör en film så vet man aldrig hur den kommer att bli, så vi känner oss väldigt lyckliga över att filmen blev precis så som vi ville att den skulle bli. Inte så att det första manuset är så vi trodde att den skulle bli, Spike slutar aldrig att skriva, han förfinar hela tiden det han skrivit. Vi hade en del med många visuella effekter som skulle förlänga inspelningen med ytterligare ett år.


LF: Hur kändes det för dig Max när du kom till inspelningen och såg Vildingarna för första gången?

MR: De var stora! [skrattar] Det var det första som for genom mitt huvud; "Shit, vad stora de är!"


LF: Och hur kändes det att spela mot de där stora dockorna?

bild MR: Jo, Vildingarna var ju människor. Australiska skådespelare inne i de där stora kostymerna. Röstinspelningen gjordes så att när James Gandolfini och resten av alla de där spelades in filmade man dem med flera olika kameror, så man kunde se skådespelarnas känslor.

VL: Alla sa till oss att anställa personer som är experter på att agera i kostymer, men ofta kan det se så styltigt och onaturligt ut. Så vi anlitade riktigt bra skådisar från Australien och lät dem genomgå två månader med fysisk träning så att de kunde utveckla muskelstyrkan de behövde för att bära kostymerna.


LF: De måste ha varit så varma och tunga, särskilt i den australiska värmen!

VL: Ja, vi försökte att sätta igång under vintern så att det inte skulle bli för varmt, men med ett så långt inspelningsschema så hinner sommaren ikapp en! Men till och med på vintern kunde skådespelarna bara ha på sig huvudena i 20 minuter. Man tar av huvudena och ser hur de är helt dränkta i svett. De gav verkligen Max någon att spela mot.


LF: Vad tror du det är med boken som har gjort den till en sådan succé världen över och som människor i alla åldrar kan relatera till?

VL: Jag tror att varken filmen eller boken säger åt dig vad du ska tänka. Den är öppen för dina egna tolkningar. Det är upp till dig att fylla i luckorna och upp till dig att ta med dig det du vill från den.


LF: Max, hur var det att träffa författaren Maurice Sendak första gången?

MR: Jag träffade Maurice på hans 80-årskalas i New York. Han är otrolig, han är helt uppriktig mot alla. Han säger liksom: "skit samma, jag är 80 år och kan göra vad jag vill." Och det genomsyrar hela honom.

VL: Han är en av de mest äkta konstnärerna verksam idag. Spike och jag har känt honom länge eftersom vi försökte göra ett projekt med honom för 15 år sedan. Och vi har blivit vänner genom åren. Han var vår Yoda, vår mentor, vår guru. Han ser till att vi har båda fötterna på jorden.

bild Vi visade honom olika utkast och arbetade nära honom med utvecklingen av rollfigurerna och visade honom de dagliga tagningarna från Australien. Och precis som han själv skapade det här konstverket så var han en slags mecenat åt Spike och ville att han skulle skapa sitt eget konstverk. Han ville inte att Spike skulle känna sig tvingad att hålla sig så nära boken. Vad mer kan man begära?


Text: Helen Cowley

Text: Petra Olsson

E-mail

Fler artiklar: