Artiklar 2010-02-04

Recension: Prinsessan och Grodan

Har du hört sagan om prinsen som förvandlades till en groda? Troligtvis inte den här versionen! - Tom Charity recenserar Prinsessan och Grodan

  • Tipsa en vän
Dela:

En gammal saga av bröderna Grimm får en massa nya vinklar i denna pigga familjefilm, den första traditionellt handtecknade 2D-animerade filmen från Disney sedan Pixars John Lasseter tog över som kreativ chef.

Filmen utspelar sig i New Orleans när staden fortfarande var ny och det ser precis lika fängslande ut som det gjorde i David Finchers Benjamin Buttons otroliga liv. Prinsessan och grodan inleds med att Tianas mor Eudora läser Grodprinsen för sin dotter och Charlotte, en flicka hon tar hand om. Charlotte är en blivande sydstatspingla med sitt blonda hår och sin skära hy, och hon är sin fars ögonsten.

Efter att ha sagt godnatt går Eudora och Tiana hand i hand mot sitt hem på andra sidan av den segregerade 20-talsstaden. Även om filmen gör många blinkningar mot Disneys tidigare storhetstid (alltför många kanske), så är den först i ett avseende; Tiana är den första afro-amerikanska hjältinnan i en Disneyfilm, vilket verkar vara något av ett politiskt minfält just nu med tanke på den väldiga färgmedvetenheten hos de amerikanska recensenterna.

I en lite kaxig kupp görs Eudoras röst av det amerikanska kulturella samvetet personifierad, Oprah Winfrey, något som på ett effektivt sätt sätter stopp för kritikerna. Anika Noni Rose, den yngsta i Dreamgirls-trion, gör Tianas röst när hon har blivit äldre och har två servitrisjobb samtidigt som hon sparar vartenda öre för att kunna lägga en handpenning på en egen restaurang. Charlotte (Jennifer Cody) däremot sitter käck och pudrad och bara väntar på att en stilig prins ska komma i hennes närhet så hon kan kasta sig över honom.

När prinsen Naveen av Maldonien (Bruno Campos) kommer på besök verkar Charlottes böner ha blivit besvarade. Men vänta! Vem är den där skurkaktiga karaktären som står och väser i utkanten? In kommer Dr. Facilier (Keith David), alias Skuggmannen, som planerar att ta över staden med hjälp av lite gammal hederlig voodoo. Något som resulterar i några av de finaste psykedeliska animationerna vi sett sedan 60-talet.

Facilier drar kraft från prinsens finansiella bekymmer och hans betjänts bitterhet för att kalla på mörkrets makter och – poff! – så har prinsen förvandlats till en groda. Till slut, i en härlig vändning från den traditionella berättelsen, ställer Tiana upp med en kyss, bara för att själv förvandlas till en amfibie. Det är nu Disneys gamla magi sätter igång ordentligt. Tiana och Naveen kastas in i Bayous faror och slår följe med den trumpetspelande alligatorn Louise (Michael Leon Wooley) och en eldfluga som heter Ray (Jim Cummigs). Tätt i deras fotspår följer Skuggmannens onda ande, törstande efter blod.

Det tar ett tag för filmen att komma igång, och som vanligt i Disneys sagor så är de unga älskande lite intetsägande, men småkaraktärerna är riktigt roliga och animationen är fantastisk. Det är tydligt att man inte sparat på pengarna när man visar upp den traditionella tekniken från sin allra bästa sida. Bara med sin påhittighet, smidiga skuggning och detaljrikedom är den klart överlägsen manus- och regissörsduon Ron Clements och Jon Muskers tidigare filmer Skattkammarplaneten, Herkules och Aladdin, och helt i klass med deras underbara Den lilla sjöjungfrun från 1989.

Dessutom bjuds vi på en utsökt Louisianablandning i filmmusiken av Randy Newman, som växte upp i New Orleans och tar oss på en tur genom Dixieland, zydeco, gospel och blues.

Mina barn skrattade som högst åt slapstickhumorn från tre bonniga grodjägare som hela tiden överlistas av sitt byte (och det gjorde jag också). Men den verkliga höjdpunkten är en blind, 197-årig sierska ute i obygden, Mama Odie (Jenifer Lewis). Hon har möjligen kunskap om den magi som kan förvandla tillbaka våra hjältar till människor, men hon vill inte göra detta förrän – i de ord hon själv använder i sitt livliga nummer – de ”gräver lite djupare”. Det är precis vad Disney har gjort den här gången, och resultatet är helt enkelt förtjusande.

TEXT: TOM CHARITY


Text: Petra Olsson

E-mail

Fler artiklar: