Min bästa vän: Intervju med Patrice Leconte

Mångfaldigt prisbelönte Patrice Leconte har utmärkt sig som en av Frankrikes viktigaste filmregissörer med bl.a. Intima främlingar, Mannen på tåget och Hårfrisörskans make. Lecontes genombrottet kom med Les Bronzés (1978), en komedi i vilken han samlat några av de främsta stjärnorna framför kameran. Internationellt sett är han däremot mest känd för sina intima och känsliga dramakomedier.

I bioaktuella Min bäste vän, en mycket underhållande och träffsäker film om manlig vänskap, har den impopuläre antikhandlaren François (Daniel Auteuil) en vecka på sig att hitta en bästa vän för att vinna ett vad. När Patrice Leconte var i Stockholm inför premiären på sin film fick vi träffa honom.

LOVEFiLM: Vilken skillnad i frihet har du när du filmar ett manus du själv har skrivit kontra ett manus som någon annan skrivit?

Patrice Leconte: Jag tycker att man är mycket friare om man inte har skrivit manuset själv. När jag gjorde filmen Löjets skimmer så var det första gången jag filmade ett manus som jag inte arbetat på själv. Jag insåg ganska snabbt att jag kunde ta mig stora friheter och bara ha kul. Jag är inte tvungen att vara auteur för att göra bra filmer.

Under ”nya vågen” påstod man att om man inte skrev sina egna manus så var man en ja-sägare. Det är absurt och jag delar inte alls den åsikten. Jag skulle gärna vilja få manus i brevlådan som var lika bra som Löjets skimmer och jag skulle inte ha några problem alls med att sluta skriva egna manus.

LF: Vad tror du publiken kännetecknar som en typisk Leconte-film med tanke på hur disparata filmer du har gjort?

PL: Jag vet faktiskt inte vad en Leconte-film är. Vissa stora regissörer har en mycket tydlig och utmärkande stil men det har verkligen inte jag.  Om man gör ett blindtest och för in dig i en bio, utan att ha sett förtexterna och utan att höra språket, så upptäcker du säkert ganska snabbt om du tittar på en film av Fellini eller Bergman.

Det finns säkert gemensamma nämnare i mina filmer, men jag har svårt att se vad de skulle kunna vara. Samtidigt gör det inte mig någonting, för det är nog få som går på bio för att se en Leconte-film. Man måste sluta se på sig själv som intressant och viktig. Det enda som betyder något är att man gör en bra film. Att ha gjort så disparata filmer har gett mig stora friheter och jag hoppas fortsätta variera mig ett tag till.

LF: Fick du många förslag om att göra fler kostymfilmer efter succén med Löjets skimmer?

PL: När en film går hem hos publiken vill alla att man ska göra samma sak igen. När jag hade gjort äventyrsfilmen Les Specialistes (1985), som blev en jätteframgång i Frankrike, så fick jag lust att göra en mer intim film med en liten budget. Men när jag föreslog filmen sa alla nej och det var nästan helt omöjligt att finansiera filmen eftersom alla ville att jag skulle göra en uppföljare till Les Specialistes. Så efter Löjets skimmer fick jag många erbjudanden om att göra fler kostymfilmer men jag såg ingen anledning att göra dem.

LF: Anslaget i Min bäste vän känns mycket som en ren komedi men tonen blir mer seriös under filmens gång. Var tanken redan från början att ta den riktningen?

PL: Nej, inte alls. När jag börjar jobba på en film frågar jag mig aldrig om det ska bli en komedi eller ett psykologiskt drama. Först och främst är det en historia och relationer mellan olika karaktärer. Den komiska tonen i början av filmen får publiken att lättare komma in i historien. När de väl är engagerade kan man lite subtilt flika in känsligare och mer sentimentala ingredienser.

Min bäste vän ger känslan av att vara lätt i tonen. Men plötsligt får huvudkaraktären veta att ingen kommer vilja närvara på hans begravning när han har dött eftersom han inte har några vänner. Och då är det verkligen ingen komedi längre. Det är bara hemskt. Men det är sådant jag gillar.

LF: Filmen handlar om vänskapen mellan François och Bruno, men den tar även upp mycket som utmärker på alla typer av relationer mellan människor. Varför kändes det viktigt att få med det?

PL: Det är helt riktigt som du säger och jag känner det mycket starkt själv, men det var faktiskt något som dök upp under arbetets gång. Filmen berättar om mänskligt beteende och om hur vi kommunicerar med varandra i vår tid. Jag upplever att vi inte längre har tid att intressera oss för andra. Även i familjen kommunicerar man inte utan allt sker genom sms, mobilsamtal och e-post. Det är verkligen hemskt.

LF: En viktig scen i Min bäste vän utspelar sig i studion för Vem vill bli miljonär? När kom ni på den idén att använda er av det välkända TV-programmet?

PL: Den idén kom ganska sent under manusarbetet. I programmet får man ringa en vän som sin livlina och det passade i hög grad in i historien. Vi var rädda för att vi inte skulle få tillstånd att använde oss av TV-programmet men det gick bra och vi fick två dagar på oss att spela in scenerna.

En av anledningarna till att vi ville ha med programmet är att alla känner till det över hela världen, och när man introducerar fiktiva karaktärer i den typen av miljöer skapas en realism och man upplever att karaktärerna existerar på riktigt.

LF: Jag har läst att du undviker att se dina egna filmer. Hur kommer det sig?

PL: Jag skulle verkligen vilja men det går bara inte. Det är oerhört plågsamt för mig. Om jag sitter i en biosalong oroar jag mig så fort någon reser sig för att gå på toaletten. När filmen Les Bronzés 3 kom ut, som jag gjorde före Min bäste vän och som blev en enorm succé, så ville alla att jag skulle se filmen på bio med en riktig publik.

Jag tvingade mig själv att gå på en visning tillsammans med min fru. Jag förklarade för kassörskan att jag hade regisserat filmen och hon var mycket vänlig och släppte in oss under filmens gång. Vi satte oss längst bak och hörde publiken skratta hela tiden, men efter tio minuter ville jag bara gå därifrån. Det kändes verkligen inte som att det var min film längre. Mitt jobb var avslutat och jag hade inget behov av att se vad jag hade gjort.

LF: Du har regisserat själva gräddan av den franska skådespelareliten. Finns det ändå skådespelare som du längtar efter att få arbeta med?

PL: Det finns några som jag skulle vilja jobba med igen, som Daniel Auteuil, Vanessa Paradis och Sandrine Bonnaire, och så finns det ett par stycken som jag ännu inte haft möjlighet att regissera. Men stora, franska stjärnskådespelare finns det inte så många av och jag har heller aldrig drömt om att få göra en film med Gerard Depardieu, Catherine Deneuve eller Isabelle Adjani.

Däremot tycker jag att Sophie Marceau bara blir bättre och vackrare i varje film hon gör, men dumt nog har jag inget projekt på gång som skulle passa henne. Jag hoppas verkligen att den möjligheten dyker upp.

LF: Du uppgav nyligen att du bara kommer göra tre filmer till. Du har inte ändrat dig än?

PL: Nej, men jag funderar ibland på hur det kommer kännas under den sista inspelningsdagen av den tredje filmen. Det brukar ofta vara mycket känsloladdat och ledsamt när man avslutar en film, men då kommer det inte enbart vara slutet på inspelningen utan även slutet på hela min filmkarriär. Det är verkligen hemskt.


Text och foto: Didrik Tessier