Topp 10 amerikanska remakes

Hollywood letar ständigt material till nya filmer och ett vanligt förfarande är att plocka upp en bra film från något annat land och göra en egen version.

Men själva definitionen av en remake går att göra antingen väldigt smal eller väldigt bred. Räknar man in alla filmer som har inspirerat regissörer så har det antagligen inte tänkts en enda originell tanke i hela branschen. Frågan är om det spelar någon roll. En film kan bli oändligt mycket vassare och mer välberättad i händerna på en annan regissör. Den här veckan hyllar vi amerikanska filmer som har förlagor från andra länder.

Topp 10 amerikanska remakes

The Office (2002-2003) - The Office (2002-)

I toppen på listan hamnar tv-serien The Office eftersom både originalet och remaken är ovanligt lyckade. Originalet har en utpräglat brittisk komik där skrattet antingen fastnar i halsen eller slipper ut av ren nervositet. Ricky Gervais självförhärligande och pinsamma kontorschef, David Brent, gör alla fel en chef kan göra. Inte konstigt att amerikanerna ville lägga vantarna på den prisbelönta serien och göra sin egen version. Resultatet är lika obehagligt roligt med Steve Carell i rollen som avdelningschef. När han tackade ja till projektet ska han bara ha tittat ett par minuter på originalserien innan han stängde av och bestämde sig för att göra sin egen tolkning av rollen. Jobbiga chefer, understimulerade kontorsslavar och urtrista miljöer är roliga på flera kontinenter.

Funny games (1997) - Funny games (2007)

Tvärtemot vad titeln utlovar så handlar det här om riktigt otäcka lekar. Två vitbehandskade unga män knackar på dörren till en ensligt belägen sommarstuga. Familjen har maximal otur som öppnar för killarna. Det blir nämligen upptakten till en helvetesresa i det egna hemmet. Funny Games regisserades båda gångerna av Michael Haneke och är helt identiska. Samma manus, samma hus, samma kameravinklar och klipp. Man kan antingen fråga sig varför den gjordes två gånger eller så låter man bli att undra och väljer film utifrån vad man gillar bäst: välkända engelsktalande skådespelare som Michael Pitt, Tim Roth och Naomi Watts eller den europeiska touchen som originalet ändå har, med tyskt tal och okända skådespelare. Det finns en film för båda smakerna.

La Jetée (1963) - De 12 apornas armé (1995)

Terry Gilliams De 12 apornas armé baseras på en svår fransk konstfilm från 1962 som är berömd för att bara bestå av stillbilder. Och vara blott 28 minuter lång. Men det är samma skruvade historia som berättas i båda. En man tvingas till tidsresor för att hitta nyckeln till världens undergång. Den amerikanska versionen är klart mer lättillgänglig trots Gilliams säregna förvirrande stil. Bruce Willis spelar huvudrollen och gör en av sina allra starkaste prestationer vilket man kan tacka regissören för som under inspelningen gav skådespelaren en lista med Willis-klichéer att undvika. Han fick till exempel inte använda sin typiska hopbitna action-blick med kisande ögon.

Låt den rätte komma in (2008) - Let me in (2010)

Hur kan en svensk vampyrhistoria som utspelar sig i Stockholmsförorten Blackeberg bli en amerikansk rysare i New Mexico? Eftersom remaken är amerikansk bör man räkna med en historia med hög skrämselfaktor. Den mobbade pojken Owen har blivit ett tydligare mobboffer än vad svenske Oscar var och den könlösa vampyren Eli har resolut förvandlats till en blond flickvampyr vid namn Abby. Helt i stil med amerikanernas nygamla fäbless för vampyrer är Let me in ett härligt gastkramande drama med minst lika mycket hjärteknip och tårar som i Tomas Alfredssons film från 2008.

Insomnia (1997) - Insomnia (2002)

I Christopher Nolans thriller från 2002 spelar Al Pacino en kriminalpolis som åker till Alaska för att jaga rätt på en mördare. Men på grund av den exotiska midnattssolen förlorar han både sömn, omdöme och vett. Naturligtvis måste förlagan vara skandinavisk och jovisst, det är en remake på den norska filmen Insomnia från 1997 med Stellan Skarsgård i huvudrollen. Där den norska filmen tar plats i det natursköna Nordnorge så flänger Al Pacino runt i Alaska. Miljöerna är väldigt lika med berg och de omgivande vattnen och om inte originalpolisens osympatiska karaktär hade tonats ner i 2002-versionen så hade det varit en nästan exakt kopia av originalet.

Interview (2003) - Interview (2005)

Steve Buscemi har tidigare visat skicklighet i registolen och det här är inget undantag. Som en hyllning till den mördade nederländske regissören Theo van Gogh tog sig Buscemi an hans film från 2003 och gjorde en version för den amerikanska publiken. Med sig själv i huvudrollen som den cyniska krigsreportern Pierre, som mot sin vilja tvingas intervjua en tv-stjärna (Sienna Miller), är skillnaderna mellan original och remake små. Men genom hela filmen dyker små referenser till originalets regissör upp, som ett foto av regissören i Katyas lägenhet och en kvinna som Pierre passerar på gatan som spelas av originalfilmens Katja Schuurman. Van Goghs film baseras på en teaterpjäs och den teatrala dialogen mellan de två karaktärerna är det som verkligen ger filmen dess tyngd.

Infernal affairs (2002) - The departed (2006)

Martin Scorseses stjärnspäckade och prisbelönta thriller baseras på den hårdkokta Hongkong-action-filmen Infernal affairs från 2002 som också har vunnit många priser, nästan uteslutande i Kina. I Scorseses film spelar Matt Damon en maffiakille som ska infiltrera poliskåren och Leonardo Di Caprio en ung polis som går under cover hos maffian. Det hettar till när lojaliteten för den egna gruppen börjar svika spionerna. I The Departed spelar förstås Jack Nicholson skurken, den oberäknelige maffiabossen. Han fick improvisera en del av scenerna bara för att hålla motspelarna naturligt rädda för honom. Ett kul fakta i enlighet med veckans tema är att The Departed är den enda adaptionen av en utländsk film som hittills har vunnit en Oscar för bästa film.

En mycket speciell middag/Le dîner de cons (1998) - Dinner for schmucks (2010)

Redan vid de uppstoppade mössen i inledningsscenen till Dinner for Schmucks förstår man att det här är något utöver det vanliga. Förlagan kommer från Frankrike och är den mindre välkända komedin En mycket speciell middag från 1998. Fransk humor är väsensskild från brittisk. I Frankrike är fysisk humor kung och man förstår inte alls den ironiska brittiska humorn. Här har en grupp rika knösar en middagsbjudning då de tävlar om vem som kan bjuda med den tokigaste knäppskallen. Få fransmän kan vara lika tokiga som Steve Carell när han släpper loss ordentligt och därför är han perfekt som den knäppa enstöringen som stackars Paul Rudd måste ta med till middagen. Zach Galifianakis har en kul biroll som Carells lika knäppa ärkefiende.

De sju samurajerna (1954) - 7 vågade livet (1960)

Vad kan en svettig spaghettiwestern ha gemensamt med en klassisk, välrenommerad svartvit Kurosawa-film om samurajer? Jo, i grunden är det samma historia om sju osannolika vänner som slår sig samman för att rädda oskyldiga människor från illvilliga skurkar. I övrigt har de två filmerna inte mycket gemensamt, den ena är svartvit, den andra i färg. Den enas huvudkaraktärer är japanska samurajer och den andras är amerikanska cowboys. Fast en gemensam nämnare är förstås att de sju hjältarna är manliga och rättskaffens män och sådana kan man aldrig se för mycket av.

Profumo Di Donna (1974) - En kvinnas doft (1992)

”Hoo-wah” är en replik som man inte glömmer i första taget. I den här pärlan från 1992 spelar Al Pacino en blind gammal överste som lär en ung, försiktig student, spelad av Chris O’Donnell, hur livet ska levas. Om man ser till livets viktigaste ingredienser, som enligt filmen är vin, kvinnor och tango så går det att räkna ut med lilltån att originalet är italienskt. Däremot är originalet, Profumo Di Donna, en relativt okänd film från 1974 om en blind överste som ledsagas av en ung kadett från Turin till Neapel inte runt i New York.

Linnea Amedé