Typisk seg svensk film med långa tysta närbilder utan innehåll eller spänning
Recension av Avalon
Av
Ticketick från Stockholm
- 1
- 0
25 februari 2012
Det här är en typisk svensk finfilm, en enkel historia som berättas i långa tysta scener där man själv får läsa in ungefär vad man vill.
Ändlösa närbilder på Johannes Brost är inte drama, det är bara tråkigt. Jag förstår inte vad som är så unikt med hans insats i den här filmen, det han gör kan inte ha varit så jobbigt, han är mest tyst och allvarlig.
Historien fokuserar kring en olycka, men det förklaras aldrig varför olyckan får så stora konsekvenser, och det känns som att det hade varit lätt att undvika allt det som filmen sedan handlar om.
Filmens titel kommer från en nattklubb som invigs i filmen. Dessa scener är mörka och röriga men för aldrig handlingen framåt. Tvärtom händer olika saker som ytterligare stannar upp berättelsen och bara gör den konstig. Jag kommer att tänka på den märkliga kräftskivan i 'En kärlekshistoria' där en annan grupp vuxna gör andra konstiga saker, utan att det leder någon vart i berättandet.
Det här räcker möjligen till en kortfilm på 30 minuter som någon fått för sig att förlänga med en timme. Bortkastad tid var det för mig.
