Magazine > Filmrecensioner > 50/50…

Det är vad Kyle (Seth Rogen) slänger ur sig när hans bästa vän Adam (Joseph Gordon-Levitt) berättar för honom att han har 50% chans att överleva cancern som har slagit till från ingenstans.

Om du någon gång har haft det tvivelaktiga nöjet att höra procenten på en hälsosam återhämtning från en läkare, kommer du hålla med om att matematik inte har riktigt samma renhet när det är ditt liv som står på spel.

Med manus av Will Reiser (en gammal kompis till Rogen från deras dagar på Da Ali G Show) och inspirerad av hans egna läskiga tidiga möte med det stora C:t, är 50/50 en livlig frångång från de vanliga dödliga klichéerna. Delvis beror det på att Adam bara är 27 år när han får diagnosen. Inte för att det är någon garanti – kolla bara på Gus Van Sants smärtsamt egendomliga Restless. Men Reiser, Rogen och regissören Jonathan Levine (The Wackness, All the boys love Mandy Lane) söker efter humorn i situationen och framför allt finner de den utan större svårigheter.

Det ska erkännas att en del av de tidiga scenerna är lite osäkert sammansatta, men filmen finner sitt fotfäste kort efter att Adam får sin diagnos och ju längre den håller på desto säkrare blir den.

Levine och gänget förskönar inte situationens allvar. Inte för att Adam rasar i vikt som du kanske skulle förvänta dig, men det här är en relativt ovanlig cancerfilm som anstränger sig för att poängtera hur handikappande tillståndet är. Utmattningen, kemoterapins totala obarmhärtighet, även dess negativa effekter på sexlusten, alla dessa aspekter finner sin rätta plats i filmen.

Genom att effektivt underspela ger Gordon-Levitt oss inte teater utan stillhet och lugn – eller vad som kan vara bedövad förnekelse och bestörtning.

Dramat växer utifrån hans förhållanden; med sin ganska otillgängliga flickvän (Bryce Dallas Howard, som verkar sikta in sig på att vinna pris för årets skurk med den här rollen och den i Niceville); hans lojala men omogna polare (Rogen); hans tafatta praktikantpsykolog (Anna Kendrick); hans nyvunna vänner på canceravdelningen (Philip Baker Hall och Matt Frewer) och – bäst av alla – med hans svåra mamma (Anjelica Huston).

Under loppet av sin behandling, finner Adam djupare och mer ärlig intimitet än han har känt till tidigare, till stor del eftersom han är tvungen att vara ärligare mot sig själv.

Rogens roll är i grund och botten att stå för humorn, och han verkar njuta av att vara tillbaka i sidekick-rollen, han är mer avslappnad och naturlig än vi har sett på länge. Hans vänskap med Adam må vara färgat av skrävlande och manschauvinism, men det betyder inte att det inte känns äkta.

Handlingen är polerad och inte direkt oförutsägbar, men Levine har säkra händer. Du kommer skratta och gråta vid precis rätt tillfällen, och troligtvis må lite bättre efteråt. Vem kan begära mer än det?

Översättning: Marika Öhrn