Attack the Block tar plats under en mörk Guy Fawkes-dag med 90 minuters löptid – och då menar vi löptid – och utspelar sig på en plats där de inte gör film. Och det är bara början på dess stökiga skojigheter.
Den kickar igång med ett rån; ett gäng på fem tonårsligister i luvtröjor knivrånar en sjuksköterska (Jodie Whitaker) i södra London, men blir avbrutna när en ondskefull ET kraschar på jorden. Deras ledare Moses (John Boyega) hugger den, och gör så ovetandes dem alla till villebråd för en invasion av köttslitande utomjordiska monster.
Efter detta saktar inte Attack the Block ner, den rider på genrens lagrar samtidigt som den böjer dem med friska ambitioner, påhittighet och kvick humor. Cornish blandar säkert medvetet Spielbergiansk barndomsfantasy med kärleken för billiga sci-fi-skräckisar från 80-talet, som Hotet från underjorden eller Critters, men han slänger aldrig några uppenbara filmreferenser i ansiktet på oss. Skräcken och det roliga är alltid förankrade i verkligheten när Cornish och debuterande filmfotografen Tom Townend briljant filmatiserar det vardagliga; punktbelysta höghuskorridorer (filmade som rymdskeppet Nostromo i Alien), vapen (fyrverkerier är lika med bazookas) och fordon (pizzabudens moppar är nästan klumpigt retro) får alla övernaturliga dimensioner.
Precis som exekutiva producenten Edgar Wrights Shaun of the Dead, prickar Attack the Block det mariga dubbla bullseye som kombinationen av skräck och komedi utgör. Mellan det snygga sammanfogandet av en del konventionella mönster, är Cornish manus fullt av tuff streetslang och popkulturella skämt. Det svärande, roliga tonårssnacket spottas fram med oförskämd njutning av den här unga rollbesättningen av sympatiska nykomlingar, med grubblande ledaren Boyega som gör en effektfull insats som filmens mest utvecklade karaktär, medan Luke Treadaway har skoj med sin flotta pundare som läspar fram kvicka formuleringar i fejkgangsta-stil.
Smart nog är Attack the Blocks gorillavargs-liknande monster morrande förkroppslingar av alla de slagord som används för att beskriva våra hjälte-ligister i kvällspressen. Medan utomjordingarna förblir opersonliga svarta bestar – kringstrykande fläckar av döyta utan ögon och med neonlysande huggtänder – utvecklas ungdomarna gradvis från karikatyrer till karaktärer.
Föga överraskande är Attack the Block bättre på att sätta tänderna i filmiska kvaliteter än sociala problem. En del outvecklade karaktärer och upprepningar betyder att den inte är riktigt den kultklassiker den vill vara. Men Cornish film avslutar med en smäll med ett fantastiskt slowmotion-klimax som hissar Union Jack för en ny våg av brittisk film. Se den.
Översättning: Marika Öhrn