Hälften av männen i salongen rycker till med honom. Bekväm duger inte längre, du måste hålla dig snygg om du vill behålla din dam.
Det är budskapet, eller ett av dem, i den här överlägsna komedin, en semi-sofistikerad, semi-romantisk fars om en medelålders man som dumpas av sin fjärmade fru (Julianne Moore).
Även om det är hon som har varit och rumlat runt utanför hemmet, är filmen rätt uppfriskande icke-dömande på den fronten. Cal är snäll nog, men efter 25 års äktenskap är han inte riktigt vad man skulle kalla ett kap och han är ytterst dåligt utrustad för att ge sig tillbaka ut i dejtingsvängen.
I själva verket dejtar han inte – och han ger sig inte ut på nätet heller. Istället går han till en bar och dränker sina sorger, så högljutt att ställets hårdast arbetande kvinnotjusare (det är såklart Gosling) tar på sig att hjälpa denna loser att få sitt liv tillbaka på rätt spår. Ut med löparskorna, de löst sittande kostymerna och de patetiska monologerna om fru och barn. Ut med the Gap. In med träning, bastu, tighta kläder i flera lager och en lärobok om förförarkonsten.
Rollen känns skräddarsydd för Steve Carell. Cal är ingen 40-årig oskuld, men han har bara legat med en kvinna i sitt liv, och hans välbekanta tafatta vanlighet är en perfekt kontrast för Goslings glansiga vältränade virilitet. (Vad är det med Ryan Gosling, han verkar inspirera sina motspelare till att bli bättre?)
Crazy Stupid Love är smidigt regisserad av teamet Glenn Ficarra/John Requa, som även var ansvariga för I Love You Philip Morris och ökända för manuset till Bad Santa, fast den här är mycket mindre oanständig än vad du kanske förväntar dig. Men å andra sidan, de har inte skrivit den här – manuset är skapat av Dan Fogelman, mest känd för Bolt, Trassel och Bilar.
Vem som helst med barn kan berätta för dig att nu för tiden är det i familjefilmer du finner de mest genomarbetade manusen, så det är logiskt att Crazy är en enastående välstrukturerad film, som självsäkert tar sig an flera motstridiga perspektiv, inklusive Cals 13-åriga son Robbie (Jonah Bobo) som är kär i sin barnvakt Jessica (Analeigh Tipton), som är kär i Cal…
Det är också några roliga biroller för Emma Stone och Marisa Tomei, som snyggt balanserar upp manusets främst manliga fokus. Det är lite av en besvikelse att de hemfaller åt den gamla klichén med talet vid skolavslutningen för klimaxen, men manuset och skådespeleriet är bra nog att de kommer undan med det.
Ja, det hänger på några osannolika vändningar i handlingen. I verkliga livet skulle verkligen inte Goslings Jacob slösa sin tid på Cal. Men strunt samma, det här är en film som genuint verkar gilla sina karaktärer, trots alla deras brister. En mer mogen publik kommer finna mycket att relatera till. Och the Gap kommer aldrig kännas likadan…
Översättning: Marika Öhrn