Magazine > Filmrecensioner > Django Unchained…

Django Unchained är en typisk Tarantino-film och på sätt och vis en pendang till Inglorious Basterds (båda är hämndhistorier influerade av italiensk genrefilm från 60- och 70-talen) men Django är en spaghettivästern som i huvudsak utspelas i södern och en blaxploitationfilm i form av ett kostymdrama.

QT har roligt när han härmar spaghettifilmernas zoomningar och tillbakablickar, och även dess lätt tvivelaktiga smak för blod och sadism. Men han ger formeln nytt liv genom att introducera en rasdimension. Spaghettifilmerna tenderade att vara antiimperialistiska men svarta karaktärer var i princip osynliga (Woody Strode i Once upon a time in the West är ett sällsynt undantag). Det känns genast logiskt att para ihop Black Power-energin från blaxploitation-filmer med en historia som handlar om slaveri och det ger den här härligt pratiga och storstilade filmen riktig styrka, (tillsammans med ett av årets bästa soundtracks. Tarantino är fortfarande Hollywoods bästa dj).

Tarantinos nya favoritskådis, Christoph Waltz, spelar den tyska tandläkaren Dr. King Schultz, som sadlat om till prisjägare. Han köper en tjänst av slaven Django (Jamie Foxx) och får hjälp att identifiera ett par skurkaktiga förmän. King är en upplyst europé och gillar inte slaveriet men eftersom han behöver Djangos hjälp så köper han slaven fri och ger honom ett korttidskontrakt som hans kompanjon.

När han lärt sig kärnan i jobbet, att få betalt för att skjuta vita män, blir Django en entusiastisk elev. Men det han verkligen vill är att resa tillbaka till Mississippi och hitta sin älskade hustru, Broomhilde (Kerry Washington), som sålts till den ökända plantagen Candieland, där Calvin Candie (Leonardo Di Caprio) styr med järnhand.

Även om det är en lös story, som spretar över flera månader, och som täcker ett stort geografiskt territorium, så kör Django Unchained aldrig fast. Dialogen är välarbetad med saftiga och ofta roliga utbyten. Tarantino har sagt att alla hans filmer är gjorda för att underhålla, och det gör den här, från början till slut. Några kommer se den generösa användningen av ”N”-ordet stötande, men vet du vad? Det är relevant för både perioden och historien.

Det finns en rolig avstickare in på Det våras för sheriffen-territorium när KKK rider mot problem med illasittande huvor. Men en tidigare scen, där plantageägaren Big Daddy (Don Johnson) brottas med hur man ska behandla en frigiven svart man i sällskap av en frikostig europé, är mer typisk för filmens mörka humor. Den humorn fastnar i halsen när Tarantino bestämmer sig för att kväva skratten, till exempel när en förrymd slav får sina kroppsdelar avslitna av hundar. Eller när Candie roas av att se en Mandingo brottas till döds.

Bara för att något är roligt betyder det inte att samma sak inte kan vara allvarlig och Tarantinos film fungerar som en kraftfull påminnelse om USA:s rasistiska förflutna och hyckleriet och korruptionen i södern. Men mer än något annat står det klart att Tarantino finner rasism förkastligt och filmen är inget annat än upprörande.

Självklart står mediadebatten fortfarande knädjupt i en dialog om filmvåld och dess förmodade effekt på lättpåverkade själar. Men för att parafrasera en av filmens stjärnor, Samuel L. Jackson (hisnande avskyvärd som en Onkel Tom-figur): Det enda en film någonsin fått mig att göra är att köpa popcorn.

Förlagd några få år innan Steven Spielbergs värdiga och intelligenta Lincoln måste det ändå påpekas att den svarta publiken inte kommer hitta mycket att bära med sig från den senare, men kommer troligtvis uppleva Django Unchained som ett strålande stycke eskapism som ger kraft, vilket är precis vad titeln utlovar.

Se vår intervju med Christoph Waltz här.

Översättning: Linnea Amedé