Magazine > Filmrecensioner > Frankenweenie…

Bra, för om du tittar närmare på Tim Burtons filmer kommer du hitta flera liknande jyckar, så det kommer knappast som en överraskning att han själv hade en älskad hund när han var pojke.

Den kärleken förmedlas fullt ut i hans senaste film, som också är en remake på en av hans första, en animerad kortfilm han gjorde 1984. Självklart är det också en skräckfilm - och en familjefilm, en komedi, en animation, i 3D och svartvitt. (Har det någonsin gjorts en svartvit 3D-film förr? Javisst, till exempel The Creature from the Black Lagoon från 1954).

Hunden i fråga är Sparky, en terrier eller möjligtvis bara en terror, men hur som helst är han Victor Frankensteins (med röst av Charlie Tahan) bästa och enda vän. Victor är en nyfiken, vetenskapligt sinnad pojke som redan har gör monsterfilmer med super-8-kamera, med Sparky i huvudroll förstås.

Efter en tragisk olycka hamnar vovven på en imponerande gotisk djurkyrkogård men grävs han upp av Victor som sätter standarden på skolans kommande vetenskapsfestival med en nyladdad Sparky som återfått livet med hjälp av en blixt, en drake samt några stygn, skruvar och muttrar.

Med andra ord är det här en tween-Frankenstein med en hund som stand-in för det anonyma liket som återupplivas av Colin Clive i James Whales klassiker från 1930.

Burton och manusförfattaren John August planterar tusen och ett skämt åt fans av klassiska skräckfilmer, men de kan också uppskattas av vem som helst som kittlas av tanken på ett klassrum befolkat av prepubertala gargoyler och groteska monster, ungar som försöker överträffa varandra i vetenskapsprojekt (en uppfinner en osynlig fisk, en annan försöker skjuta upp sin partner i luften från taket). Men märk väl, de riktiga monstren är barnens föräldrar som förvandlas till en lynchmobb, fast beslutna att jaga den nykomna, misstänkt utländska fysikläraren Mr. Rzykruski ur staden.

Burton började sin karriär med animation, och det är hans animerade filmer som The Nightmare Before Christmas (som han producerade men lät Henry Selick regissera), Corpse Bride och nu Frankenweenie, som är hans bästa och mest fulländade filmer. Han verkar känna sig mer hemma i det mediet och mindre pressad av kommersiella krav att leverera episka spektakel och Burtoneska storsäljare som inte lyckas med att verkligen engagera honom.  

Allt som allt är Frankenweenie en förtjusande film, rolig och makaber, hjärtevärmande och med en lättsam charm, Burtons bästa sedan Corpse Bride eller till och med Ed Wood. Den sentimentala upplösningen är kanske lite tråkig, och anledningen till att den inte får 5 i betyg. Och klimaxet, där förortsstaden New Holland svämmar över av naturvetenskapliga projekt, kan lätt skrämma livet ur den yngre publiken. Men i stort sett är denna eleganta re-animation en härlig påminnelse om glädjen i svartvit film, en film som är perfekt balanserad, fullproppad med udda komiska inslag… och om du sitter riktigt nära, så svär jag på att du kan höra dess hjärtslag.

Se vår intervju med Tim Burton här!

Översättning: Linnea Amedé