Det här är den åttonde långfilmen som baseras på Jan Guillous romanagent, Carl Hamilton.
Tidigare har agenten levandegjorts av så spridda namn som Stellan Skarsgård, Peter Haber, Stefan Sauk och Peter Stormare och nu har turen kommit till Mikael ”isande blå ögon” Persbrandt. Det har snackats och skrivits enormt mycket om hans nya superkropp och att det bjuds på mycket Navy seals-tränad Persbrandtbringa är sant. Däremot är den, tack och lov, inte alls väsentlig för filmens innehåll eller för hans rollprestation. Nog om det.
| Top rated films | View all |
|---|---|
| Hämnden - Blu-ray (2010) | |
| Hämnden (2010) |
Underrättelseofficeren Carl Hamilton reser till Uzbekistan för att infiltrera en grupp som säljer högteknologiska vapen till terrorister. När vapenutbytet ska ske går något fel och alla blir dödade, utom Hamilton som lyckas fly. Väl tillbaka i Sverige har han insett att han är inte vill leva sitt våldsamma dubbelliv längre utan vill hellre ha Svenssontristess tillsammans med sin nya kärlek, den vackra läkaren Maria Solska, som spelas ytterst väl av Fanny Risberg.
Men inget går som planerat och Hamiltons uppdrag tar en ny vändning. Han skickas till Somalia för att som svensk observatör delta i fritagningen av en svensk vapentekniker som blivit kidnappad.
Det finns många fällor att trampa i när man gör en spion-action. Det har gjorts hur många som helst innan och det är nästan omöjligt att sticka ut från mängden eftersom upplägget alltid är likadant: En agent ger sig iväg på ett uppdrag som går ut på att antingen rädda eller döda en viktig person, alternativt hämta eller lämna viktig information. Man kan variera sig lite genom att låta agenten gilla sitt jobb eller så kan man låta honom ha ångest på grund av arbetets natur.
Hamilton har alltid varit en dysterkvist i det fallet och det är han fortfarande. Det är mycket som är tvivelaktigt i spionbranschen och samvetskvalen tränger sig på, i den här filmen mer än någonsin förr. (Om jag berättar varför så avslöjar jag alldeles för mycket.)
Titelrollen sitter som en smäck på Persbrandt som levererar ett klanderfritt och övertygande porträtt. Det är som att gestaltandet av Gunvald Larsson i otaliga Beck-filmer har varit en övning inför just det här. Problemet är att han är den enda gedigna karaktären. Danska regissören Kathrine Windfeld (som senast regisserade miniserien Drottningoffret) har uppenbart lagt ner tid på att göra Hamilton lika komplex som romankaraktären, men det har tydligen stulit fokus från de andra rollerna, för de är inte övertygande alls.
De flesta birollerna, specifikt men inte enbart de svenska, framför repliker som om de spelade teater för hörselskadade pensionärer. Det blir övertydligt långt förbi löjets gräns. Pernilla August gestaltar en statsminister som ska vara driftig och auktoritär men som bara känns intetsägande och David Dencik, som nyss gjorde en fantastisk prestation i Tomas Alfredsons Tinker tailor soldier spy, är här livlös och tveksam som den vice statsministern.
Det som drar upp historien är de påkostade actionscenerna som stämmer väl överens med den dramatiska historien. Och det är tur att de fartfyllda scenerna är många. Allt ifrån explosioner och blodsutgjutelse till väl koreograferade slagsmål är förföriskt stilfullt utfört. Poängen är att man ska dras med av det snabba tempot och glömma filmens övriga brister och det funkar hyfsat bra även om skådespelarmissarna är rätt oförlåtliga.
Hela härligheten ramas in av snyggt foto och en efterproduktion som känns mycket dyr. Det är riktigt ovanligt för svensk action men inte desto mindre välkommet.
Sammantaget är Hamilton – i nationens intresse ungefär exakt vad man kan förvänta sig. Våldet, fyrverkerierna och specialeffekterna är fantastiska men dialogen är förfärlig och drar ner betyget. Resultatet blir en kompetent men rätt intetsägande film.
laddar...