Magazine > Filmrecensioner > J. Edgar…

Att han var chef för FBI under en stor del av 1900-talet? Att han var en superkonservativ som stämplade liberaler, progressiva och svarta som samhällsfientliga element och som förde hemliga register över nästan varenda offentlig person i USA? Att han ryktades vara transvestit?

Hoover hade inga skrupler över att spionera på folk och utpressa makthavarna med hotet om att exponera deras personliga snedsteg, vilket är skälet till att han höll sig kvar i Washington DC genom ett halvdussin presidenters styre. Detta hejdlösa hyckleri gav honom den alternativa kulturgenerationens förakt, de sista som behövde stå ut med hans variant av säkerhetspolisen. Det skulle även ha kunnat inspirera en kitschig, satirisk film av någon som John Waters eller till och med Gus Van Sant.

Det här är inte den filmen. Istället har Dustin Lance Black skrivit en biografisk film som behandlar Hoover med precis lika mycket respekt som Harvey Milk fick i hans tidigare film. Inte det att Black hyllar eller förhöjer Hoover, han visar honom snarare som ett tragiskt garderobsfall, en morsgris som riktar all sin energi mot sin patriotism och sin karriär. På en del sätt är han inte allt för olik en annan högpresterande 1900-talsperson spelad av Leonardo DiCaprio; Howard Hughes.

Om manuset är nedkletat av Blacks DNA, är behandlingen av det omisskännligt regissören Clint Eastwoods verk. Eastwood är inte den som anpassar sig efter sin tid. Han gör filmer på sitt sätt, i det tempo som tilltalar honom. Redan för tio eller tjugo år sedan klandrade en del av oss (ja, mig själv inkluderad) honom för att producera filmer som kändes ”gamla” i en negativ mening: trötta, stela, slöa, förlegade.

Eastwood har inte förändrats, men kanske på grund av att jag själv har blivit äldre, eller bara för att materialet är bättre, så har jag kommit att njuta av de flesta av hans senare filmer. Mer än jag gjorde av Space Cowboys eller Ögonblicket före tystnaden. Men när man tittar på mottagandet av J. Edgar i Nordamerika, har många dragit fram just dessa klagomål.

Med sina 137 minuter är den här filmen fyra minuter kortare än Changeling och Letters from Iwo Jima, och fem minuter längre än Flags of our Fathers och Million Dollar Baby. Clint gillar att låta en berättelse ha sin gång; han kommer inte att skynda på den. Du kommer inte hitta massa snabba klipp eller pumpande musik (han komponerade musiken själv, på sitt sorgsna jazzsätt) och för en film om en känd lagman, är det få actionscener och de som finns är utspridda.

I vad som visar sig vara ett slugt drag tillåts Hoover diktera sina egna professionella bedrifter för en rad spökskrivare, alla FBI-agenter, även om det inte alltid är tydligt vad som är hans minnesbild och vad som inte är det. Otydligheten är ett medvetet drag – precis som Eastwoods tidigare historiska filmer, Bird, Flags of our Fathers och Letters from Iwo Jima, befattar sig filmen med det som sopas under mattan i den ”officiella” historieskrivningen.

I det här fallet försöker den gräva fram nyanserna som finns någonstans mellan karikatyren av en hämndlysten högerextremist i klänning skapade av motkulturen och Hoovers själv-mytologiserande propaganda. Det vapnet lärde han sig att använda tidigt, på 30-talet, när han vände gangsterglorifieringen under Depressionen mot gangstrarna själva, då han nominerade en rad ”samhällets fiender” (public enemies) vars huvuden han sedan kunde kräva.

DiCaprio ger oss en noggrann byråkrat, en naturlig statstjänsteman och en man som har lärt sig att förakta sin egen sexualitet. Det är ett briljant framförande som sträcker sig över fyra decennier (fram till 70-talet). Han matchas i nästan varje steg av Armie Hammer (känd som Winkelvoss-tvillingarna) som Hoovers högra hand Clyde Tolson, hans livs kärlek, om han bara kunde erkänna det.

De gånger då Hammer inte når riktigt ända fram är det inte helt och hållet hans fel; ålderdomssminkningen är helt enkelt inte tillräckligt bra i det här fallet. Å andra sidan, kan det vara att DiCaprios ”åldrade” agerande är så övertygande att det utgör den verkliga skillnaden. Mot alla odds lyckas de här två männen göra sitt förhållande rörande och intensivt, en ansenlig bedrift under omständigheterna.

För att sammanfatta; det här är inte den inträngande, dramatiska exposén av Hoover som vi kanske hade förväntat oss och möjligtvis ville ha. Istället är det en raffinerad, berörande, någorlunda ambivalent dramadokumentär, ett absorberande porträtt av den utan tvekan mäktigaste mannen under det amerikanska 1900-talet, en man alldeles för rädd för att erkänna sin egen natur.

Översättning: Marika Öhrn