Magazine > Filmrecensioner > Järnladyn…

Samma år var Meryl Streep Oscarsnominerad för fjärde gången, för huvudrollen i Silkwood.

Nu har det gått ett kvarts sekel och gruvindustrin existerar inte längre. Men Meryl Streep är fortfarande i ropet och spelar den brittiska draken Margaret Thatcher i en biografisk film skapad av britter; manuset är skrivet av Abi Morgan (Shame) och den är regisserad av Phyllida Lloyd (Mamma Mia!).

Fröken Morgan är inte släkt med manusförfattaren Peter Morgan, vars specialitet har varit att skildra politiska porträtt; i filmer som The Queen och Frost/Nixon fokuserade han på en relativt kort period av sina föremåls liv, men förvandlade det till ett prisma genom vilken vi kunde se deras prestationer i nytt ljus.

Abi Morgans teknik är betydligt mer konventionell. Järnladyn har en modern inramning i vilken den forna premiärministern strosar runt i sitt hem på sin ålders höst och pratar gamla minnen med sin avlidne make Denis (Jim Broadbent), ibland behagligt och ibland irriterat, medan hennes stab och dottern Carol (Olivia Colman) försöker locka tillbaka henne till här och nu – utan mycket framgång.

In med återblickar som tar oss tillbaka till Maggies barndom som en grönsakshandlares dotter i Grantham, hennes första steg in i politiken, äktenskapet och det ödesdigra beslutet att kasta in sin hatt i ringen när Edward Heath drog sig tillbaka.

Även om den försöker hålla sig i mittfåran, inkluderar Järnladyn en hel del som skulle kunna irritera folk till både höger och vänster. Bara genom att lägga så mycket vikt vid den gamla kvinnan och hennes semi-senilitet har filmskaparna garanterat att det inte blir något glamoröst porträtt – vilket är ett billigt trick, det här är inte hur någon skulle vilja bli ihågkommen. Men samtidigt kommer socialister klaga över filmens brist på meningsfullt engagemang i de utmärkande dragen hos Thatchers regering, hennes korståg mot fackförbundens makt till exempel, och hennes förnekande av ”samhälle”.

Järnladyn checkar i alla fall av de flesta hög- (och låg-) punkterna från hennes långa era, men på ett flyktigt sätt som inte fäller något ljus över dessa händelser. Jag antar att man skulle kunna säga något liknande om Frost/Nixon – i slutändan är filmerna mer intresserade av karaktärens psykologi snarare än rätt och fel i deras politiska övertygelser.

Morgan och Lloyd är även intresserade av Thatchers särprägel som den första kvinnliga premiärministern och tvekar inte för att visa sexismen hon mötte både inom det egna partiet och i stort. På många sätt är det här materialet det mest effektiva i filmen, särskilt i de scener där hon tas under sin mentors Airey Neaves (Nicholas Farrell) vingar och stylas för toppen.

Men på samma gång är filmen förvånansvärt skenhelig i sin feminism: Maggies övertygelser hänförs helt och hållet till hennes faders inflytande och inramningen antyder starkt att hon offrade sitt äktenskap och sina barn för sin ambition. Ännu en gång ett billigt trick som troligtvis inte skulle dyka upp i en film om en manlig politiker.

Manuset är trivialt och fantasilöst och filmen känns bara som en rad händelser, den saknar ett engagerande dramatiskt ramverk. För alla som upplevde de åren finns det ett visst nöje att se de bekanta men kanske bortglömda figurer som framställda av bl.a. Richard E Grant (Michael Heseltine), Michael Pennington (Michael Foot) och Anthony Head (Geoffrey Howe). Och så är förstås Meryl Streeps framförande helt klanderfritt, precis som vi alltid visste att det skulle vara – hårt, formidabelt, helt fritt från självtvivel.

Kanske är hon aningens gällare än den äkta varan, men genom att beröva hennes politik från någon riktig kontext utplånar filmen det mesta som är viktigt med denna ledare, oavsett vad du och jag kanske tycker om henne. Det är ett första klassens framförande i en andra klassens film.

Översättning: Marika Öhrn