Magazine > Filmrecensioner > Lincoln…

Inte nog med att den har nominerats till tolv Oscars (och tio BAFTA-priser), den har också mer än motiverat sin breda releasestrategi genom att hittills dra in 160 miljoner dollar i USA.

Om siffrorna kommer upprepas på den internationella marknaden, tja, förmodligen inte. Men ser vi på siffrorna för The Master (16 miljoner) eller säsongens andra presidentfilm, Hyde Park on Hudson (4,8 miljoner) så förstår man varför Lincoln anses vara något alldeles extra, även med Spielbergs mått.

USA:s sextonde president är en mytomspunnen man (du hittar inga fantasier om ”Calvin Coolidge – Vampyrjägaren”). När John Ford regisserade Folkets hjälte, 1939, om småstadsadvokaten som omfamnar sitt öde försöker Henry Ford backa ur projektet, helt tillintetgjord av erbjudandet att spela Den Store Frigöraren. Ford övertygade honom med orden: Du kommer att spela en ung grovhuggen drummel till advokat”.

Daniel Day-Lewis var lika ovillig att anta utmaningen efter att Liam Neeson växt ur rollen – men nu verkar han säker på att ta hem en Oscar för den.

Det smartaste Spielberg och hans medarbetare gör är att följa Fords (och Fondas) recept. Även om den här filmen skulle kunna kallas Gamla Lincoln eller ha undertiteln Den store frigöraren så är det inte riktigt en ädel förebild som kämpar för det goda som vi ser, utan snarare en slug, beräknande politiker som smutsar ner sina händer för att säkra sitt arv (och ja, för all del korrigera en stor, social orättvisa, övertygad om att det är rätt sak att göra). Det här är inte en film om ideal utan snarare om politisk pragmatism – och på den nivån är det fascinerande, fängslande och lika relevant som vilket samtida drama som helst.

Inspirerad av Doris Goodwins bästsäljande faktabok Team of Rivals, fokuserar Tony Kushners manus på en eller två månader precis efter att Lincoln omvalts 1864. Det är upptakten till hans installation i januari 1865. Sydstaterna har så gott som förlorat inbördeskriget och Lincoln har redan förkunnat slavarnas frigörelse – men först tvingas han säkra kongressens medgivande, annars kan kungörelsen visa sig strida mot grundlagen. Han bestämmer sig för att agera genast, även om det innebär att krigsslutet fördröjs till dess att förslaget godkänts.

Men även om det sker i kölvattnet av valsegern måste presidenten blidka de motstridiga delarna av kongressen – från fientliga demokrater till konservativa republikaner och förkämparna som vill gå ännu längre – och det verkar som att rösterna för honom inte räcker till. Därför beordrar han statssekreteraren Seward (David Strathairn) att muta ett flertal avgående demokratiska politiker...

Processen att fixa, övertala och beväpna känns autentisk både för den tidsperioden och för vår egen samtid. Det amerikanska regeringssystemet verkar helt dysfunktionellt – då som nu. Filmen levandegörs av Lincolns karisma, blandningen av bestörtning och beundran som han framkallar i kabinettet och utanför. Ranglig och allmänt road av livet verkar Daniel Day-Lewis Lincoln vänta på att alla andra ska hinna ikapp honom, han har bråttom men liksom en sköldpadda vet han värdet av att ta sig god tid. Tålmodigt underhåller han sina samtalspartners med folkliga anekdoter och historier för att få dem att kapitulera. Han gestaltar en trött och klok figur som alltid har glimten i ögat.

Den mest intressanta av dessa dialoger är mellan presidenten och Thaddeus Stevens (Tommy Lee Jones), den radikale ledaren för kongressens republikaner, en man som rasar över Lincolns tillbakadragenhet. Lincoln fruktar att Stevens förkärlek för brandtal ska alienera moderaterna från den goda saken. Det är en intressant ironi: politikern som de facto är före sin tid riskerar att fördröja eller till och med avbryta processen. Den typiskt argsinta, kompromisslösa Tommy Lee Jones får oss hela tiden att undra över åt vilket håll Stevens kommer att gå.

Dessvärre tycker jag att scenerna med Sally Field som den neurotiska presidentfrun Mary är mindre framgångsrika. Och de få scener med ”färgade”, som knappt får ett ord med i spelet (och när de väl gör det, som i den pinsamma första scenen, citerar de Lincoln inför presidenten själv). Som andra har noterat så missbedömer Spielberg slutet, ger oss en överflödig, tio minuter lång slutkläm som verkar utformad för att skapa tårar men som bara undergräver den gripande teatrala politiken i filmens klimax.

Översättning: Linnea Amedé