Elizabeth Olsen är fantastisk i den här filmen och enligt mig förtjänade hon att vara bland de nominerade till Bästa skådespelerska, så gjorde även Charlize Theron för Young Adult, men de fick båda kalla handen.
Titeln är en tvivelaktig gimmick. Olsen spelar Martha Marcy May och Marlene – men de är alla samma person. Hon är Martha för sin syster (Sarah Paulson), men omdöpt till Marcy May av Patrick (John Hawkes), den karismatiske, till synes vänliga gurun som leder en kollektivgård av likasinnade avhoppare och hippies i en avlägsen del av staten New York. (Du får vänta lite med att möta ”Marlene”.)
Manusförfattaren och regissören Sean Durkin vill antyda att den här unga kvinnans identitet är hal och osäker. Att det är en minnesvärd filmtitel är jag dock inte så säker på, men som tur är så är själva filmen tillräckligt stark för att få dig att minnas.
Det här är en psykologisk karaktärsstudie, men den är lika nervig och spänningsfull som en thriller. Den filmskapare jag främst kom att tänka på var… Roman Polanski.
Durkin utvecklar filmen via en tvillingkronologi. I den ena ser vi hur Martha faller under Patricks tjuskraft och omfamnar den emellanåt konstiga (och ibland rent av störande) alternativa livsstilen som praktiseras av kollektivet. Och i den andra ser vi hur hon flyr från gården i gryningstimmarna, rädd och uppenbarligen djupt upprörd.
Hon lyckas ta sig till en telefon och ringer någon – det visar sig vara hennes syster – som kan hämta henne och ta henne med sig tillbaka till sitt tjusiga semesterhus, ett hus vid en sjö många mil bort. Där försöker Martha repa sig och återanknyta till sin syster Lucy och svåger Ted (Hugh Dancy).
Det är ingen enkel process, hennes huvud är fullt av anti-borgerliga och anti-materialistiska idéer. Hon tycker inte det är konstigt att hon nakenbadar i sjön, vilket gör Lucy upprörd. Hon kryper även ner i deras säng på natten, ensam och rädd.
Även om de tidigare scenerna tekniskt sett är återblickar, presenterar inte Durkin dem riktigt som dåtid. Hans skarpa klipp är snarare medvetet desorienterande och placerar oss i Marthas förvirrade sinnestillstånd medan hon försöker stilla sina mardrömmar.
Hotet om våld, underförstått eller inbillat, plågar Martha och gör den här taggiga, olycksbådande filmen jobbig att titta på. John Hawkes (från Deadwood och Winter’s Bone) är särskilt bra på att effektivt underspela den messianska Manson-grejen till fördel för en tystare mer lömsk makt. Åtminstone tills han osäkrar sin pistol för att lära tjejerna hur man skjuter…
Durkin har också en talang för insinuationer, även om han kanske överspelar sin hand en enda gång, i en inbrottsscen som känns som den skulle kunna vara tagen direkt från Hanekes Funny Games.
Filmen står stadigt på Elizabeth Olsens skuldror. Hon är den yngre systern till Mary-Kate och Ashley, och denna 21-åring är sensationellt bra. Hon kastar sig mellan den oskuldsfulla, lättpåverkade tjusningen hos Marcy May och Marthas hämmade, sängvätande ångest och ilska.
Det är en bestraffande roll, men stjärnskapande skådespeleri, ett trollbindande porträtt av en splittrad ung kvinna som har blivit systematiskt och cyniskt fråntagen all självständighet och som inte vet om bitarna någonsin kommer falla på plats igen.
MMMM å andra sidan är konstruerad med osviklig precision. Det är en kuslig film, men allt passar perfekt.
Översättning: Marika Öhrn