Magazine > Filmrecensioner > My Week With…

Men den har den tveklöst bästa skådespelerskan i sin generation, Michelle Williams, i rollen som den tveklöst mest kända filmskådespelerskan under 1900-talet (Marilyn Monroe). Åtminstone en Oscarnominering känns given.

Manuset är skrivet av Adrian Hodges utifrån Colin Clarks memoarer “The Prince, the Showgirl and Me” och det här är mer eller mindre försenat skvaller uppiffad med en doft av brittisk “klass”.  Unga Colin är inte vilken tredjeassistent som helst som försöker ta sig in i den (då) flitiga brittiska filmbranschen. Som filmen gör väldigt tydligt har han kontakter; han är före detta elev från den distingerade skolan Eton College och hans gudfar är bibliotekarie på slottet Windsor, eller nåt sånt svammel. Han får sin chans för att hans mamma står på vänskaplig fot med herr och fru Laurence Olivier.

Vad filmen inte förklarar (och vilket säkert kommer missas av all publik utanför de brittiska öarna) är att han i själva verket var son till historikern Kenneth Clark – vars tv-serie Civilisation fortfarande åberopas som en av mediets höjdpunkter i Storbritannien – och bror till den väldigt frispråkige Tory-ministern och ökända kvinnokarlen Alan Clark.

Så som han spelas av Eddie Redmayne är unga Colin inte än torr bakom öronen när det handlar om det motsatta könet, men han är definitivt attraktiv för dem. ”Är han inte vacker?” kuttrar Vivien Leigh (Julia Ormond).

Viviens make, Laurence (Kenneth Branagh), blir tydligt irriterad när världens främsta sexsymbol dyker upp i Pinewood med en ny make på armen (dramatikern Arthur Miller). Men det är Marilyns personliga skådespelarcoach Paula Strasberg (Zoe Wanamaker) som han kommer lära sig att hata.

Filmen de gör tillsammans är en lätt sufflé, en romantisk komedi som heter Prinsen och balettflickan. Det är den sortens film som Marilyn borde kunna göra med ena handen på ryggen och med ögonbindel, det är i alla fall vad Olivier tror. Men Monroe är nu en anhängare av ”the Method” och Paula är hennes skådespelarguru. Om hon inte kan känna sanningen i en scen kan hon inte spela upp den. Regissör och stjärna är snart osams. Marilyn är konstant sen och fruktansvärt osäker. Olivier är frustrerad och olycklig – speciellt när han ser arbetskopian och inser att hennes enda bra tagning får honom att se gammal och stel ut.

Sen sticker Miller och det verkar som om endast Colin kan muntra upp den neurotiska och klängiga filmstjärnan… Vilket han åstadkommer genom att ta henne till slottet Windsor och sin gamla grundskola, såklart.

My Week with Marilyn snuddar vid intressanta aspekter av skådespelarkonsten. Judi Dench är fantastisk som Dame Sybil Thorndyke, som med rätta misstänker att Olivier på något plan är avundsjuk på Marilyns scennärvaro, och tar amerikanskan under sin vinge. Och dess framställning av monstruöst bräckliga stjärnor som inte kan hindra sig själva från att utnyttja de runt omkring sig känns fortfarande rätt befogad, om jag dömer utifrån vad jag själv har bevittnat på filminspelningar under åren.

Men filmen är så klumpigt regisserad och alltför eftertryckligt skriven att den aldrig riktigt överstiger sina skvallerrötter. Den berättar ingenting för oss om kändisskapet, bara att det är lockande och snärjande, vilket jag tror att vi vet vid det här laget. Som en kärlekshistoria märks den knappt – inte bara för att den är så kysk, utan för att Colin är så ung att det blir en löjligt skev affär.

Emellanåt påminner den om Richard Linklaters Me and Orson Welles, med Emma Watson i Claire Danes roll som kostymflickan som vår hjälte behandlar alltför föraktfullt, men eftersom Welles är en oändligt mycket intressantare konstnär än Monroe eller Olivier (Prinsen och balettflickan är ett obetydligt fiasko) står sig inte den här ens hälften så bra.

Där den däremot lyckas är i den sympatiska undertexten om åldrande. Monroe är 30+, gift tre gånger och inte kvar på denna jorden mycket längre. Olivier känner sin ålder. Leigh har blivit för gammal för filmindustrin.

Branaghs Olivier är ibland kusligt exakt, men också mer av en imitation än ett framförande (och i ärlighetens namn får han inte så mycket att leka med). Men allas ögon kommer riktas mot Michelle Williams. Hon går en annan väg; jag upplevde inte att hon hade Marilyns vårdslösa oskuldsfullhet och sinliga handfallenhet, hon är för inneboende medveten och sofistikerad… men hennes Marilyn är en levande, andandes varelse i sin egen rätt, vilket säkerligen är bättre för filmen.

En vän till mig skämtade när vi gick ut ur salongen att han skulle ha satt Jessica Biel i rollen… och en del av mig tycker att även det hade funkat; att ha en sexsymbol istället för en skådespelerska. Inte för att de nödvändigtvis är inkompatibla – eller?

Översättning: Marika Öhrn