Men det betyder inte att det inte finns komiska inslag i Nathalie. Det är fortfarande Audrey Tautous signaturstil; charmigt och snyggt. Men det kommer tillsammans med förlust och smärta i en berättelse som många personer kommer känna igen sig i.
Inledningen på Nathalie ger oss en underbar introduktion till huvudpersonen Nathalie (Tautou) och François (Pio Marmaï), ett vansinnigt förälskat ungt par. Till att börja med verkar det som att de är främlingar som sitter på samma café. François slår vad med sig själv att om han kan gissa vilken dryck hon beställer, ska han gå fram och prata med henne. Han gissar rätt och scenen klipper till dem kyssandes och skrattandes utanför. Det visar sig att de redan dejtar; det här är bara en lek de gillar.
Snart flyttar de ihop och gifter sig och livet är rätt idylliskt. Om du känner på dig att det är ett ”men” på väg, så har du rätt. När hon är som lyckligast faller Nathalies värld samman när François dödas i en olycka. Det är här filmen verkligen kommer till sin rätt; den stressar inte förbi sorgen eller överdramatiserar situationen.
Det finns en stark scen vid begravningen, när Nathalie står vid hans grav och säger adjö till raden av sörjande. Hon förblir stark och ler medan hon tackar alla för att de har kommit, men man kan se hur sårbar hon är på insidan. Det krävs bara en blick mot hennes bästa vän för att signalera ”ta mig hem”.
Nathalie återvänder till arbetet efter ett par veckor, där hon begraver sin sorg i långa timmar på kontoret. Åren börjar passera men inte mycket förändras, bortsett från hennes karriärutveckling. Hon bär fortfarande sin vigselring, dejtar inte, har samma bästis och besöker sina svärföräldrar. Men en dag, till synes helt ur det blå och slumpmässigt, kysser hon en kollega som kommer in på hennes kontor för ett möte.
Kollegan i fråga är ingen som du per automatik skulle para ihop den smarta, vackra och chica Nathalie med. Markus Lundl (François Damiens) är en svensk som jobbar några steg ner på företaget; lång som en jätte, med vikande hårfäste och tokig garderob. Inte för att överdriva, men killen spelar inte alls i samma division som hon. Men efter deras kyss är han fast.
Ingen stor romans sätter igång. I själva verket, händer ingenting alls till att börja med, och ännu en gång är det till filmens fördel. Det här är en realistisk kärlekshistoria och man kan inte låta bli att heja på båda inblandade parter.
Franska författaren David Foenkinos skrev manuset utifrån sin bästsäljande bok och slog sig ihop med sin bror Stéphane som har massa erfarenhet som rollbesättare (senast för Midnatt i Paris) för deras regidebut. Det är ett rent nöje att se hur förhållandet mellan Nathalie och Markus så sakteligen börjar blomstra och bröderna Foenkinos hanterar det hela med stor försiktighet – för att inte tala om humor.
De avslutande scenerna fortsätter med samma finkänslighet och smak som visats genom hela filmen. Det här är inte en film som anstränger sig för att manipulera dina känslor, den behöver inte göra det.
Översättning: Marika Öhrn