Den utspelar sig trettio år innan den där skrikande lilla utomjordingen för första gången poppade fram ur John Hurts bröst och är raka motsatsen till Ridley Scotts mörka, hårda, avskalade B-filmsthriller. Den är en glänsande ambitiös sci-fi-blockbuster som imponerar med spektakel istället för med primalskräck.
Skymtad i endast några sekunder i Alien, är det den enorma fossiliserade “Space jockeyn” som besättningen på Nostromo upptäckte, som erbjuder en ny mytologi för serien att bygga vidare på. Ansikten kramas och bröst sprängs, men Prometheus existerar i sin egen vackert designade värld.
Efter att ha upptäckt uråldriga grottmålningar som skulle kunna avslöja människans härkomst på en främmande planet, slår forskarna Elizabeth Shaw (Noomi Rapace) och Charlie Holloway (Logan Marshall-Green) följe med den 17 man starka besättningen på biljonären Peter Weylands (Guy Pearce, begravd under dåligt smink) rymdskepp Prometheus.
Redan från början vet vi var vi är; ett raggigt team vaknar ur sin kryosömn, beger sig ned till planetens yta och upptäcker ett labyrintartat nätverk av tunnlar med mystiska kapslar… Prometheus låter oss vänta på att skrikandet ska sätta igång, men säkert nog så börjar det snart osa primitiv gegga, ben bryts och blod skvätter.
Spänning och intriger är det som driver manuset av Damon Lindelof och Jon Spaihts. Och filmens mest minnesvärda scen, med Noomi i centrum, fångar den uppfinningsrika nervigheten och splattret vi hoppades på.
Men om sanningen ska fram, exploderar Prometheus hotfullhet sällan i skräck och dess idéer blomstrar aldrig ut i fullt utvecklade teman. Ridley Scott har alltid varit noga med en omslutande visuell helhet och låter här sin förbluffande 3D-teknik göra jobbet istället för Prometheus filosofiska last. Men misslyckandet med att förse oss med svar och känslor är det som hindrar Scotts film från att komma i närheten av den klassiska status som seriens två första filmer har uppnått.
I en besättning bestående av kanonmat, visar sig Rapace vara en mjukare och varmare hjältinna än vad vi är vana att se, och utgör en härlig kontrast mot Charlize Therons kalla befälhavare, medan Idris Elba har skoj med sin hånfulla kapten.
Men ljusår före alla andra ligger Michael Fassbenders android David. Han är en briljant skapelse, spelar basket ensam, bleker sitt hår och lär sig hur man beter som sig en människa genom att om och om igen kolla på Peter O’Toole i Lawrence av Arabien. Fassbenders kusliga framförande är kantat av mörk komedi, vilket Prometheus hade kunnat behöva mycket mer av.
Smått frustrerande är att alla ingredienser fanns här för att Scotts film skulle ha kunnat utvecklas till en ny nivå. Förväntningarna skulle kunna spränga ett hål i Prometheus skrov, men som det är har vi fått en överlägsen sci-fi i storfilmsformat som är visuellt spektakulär, spännande och enormt underhållande.
Översättning: Marika Öhrn