Tidiga insatser som Clerks och Mallrats definierade en generation av popkulturella dagdrivare, medan senare filmer som Dogma visade tecken på att han växte, inte bara som filmskapare utan även som manusförfattare. Men ett oövertänkt försök att hoppa på trenden med snuskkomedier (Zack and Miri make a porno) och den rent ut sagt fruktansvärda Cop Out fläckade ner en annars lovande portfolio. Lyckligtvis är Red State lätt en av de mest intressanta filmerna Smith har gjort på flera år och det till stor del tack vare att Kevin har släppt sin slackerkomedi-mentalitet.
Handlingen utspelas i två delar. Det börjar med att vi får se en trio av kåta tonåringar i en liten håla, som trålar internet efter en kvinna med passande låg moral. När de till slut finner henne, istället för att bli av med sina oskulder, blir de drogade, kidnappade och uppställda för att ta emot lite hämndlysten rättvisa från galna predikanten Albin Cooper och hans trogna familjeflock. Men när en lokal polis hamnar i korselden, är FBI snart utanför församlingens väggar och en spänd stand-off får sin början.
Med blinkningar till några av sitt hemlands mer extremistiska religiösa åsikter (Albin och hans flock är uppenbarligen inspirerade av den verkliga predikanten Fred Phelps och hans kontroversiella Westboro Baptist Church) och taktiken hos en del grenar av den amerikanska regeringen (de senare stadierna av filmen har tydliga drag av Waco-belägringen), verkar Smith ha lämnat sina ”snoochie boochie”-dagar bakom sig och gjort en ordentlig ansträngning för att bli tagen på lite större allvar. Även om allvar i det här fallet inkluderar en massiv eldstrid.
Denna förändring i tonläget hjälps av att Kevin har släppt sina vanliga medarbetare Jason Mewes och Jason Lee och rekryterat kvalitetsskådespelare; Michael Parks är våldsamt obehaglig som svavelosande predikant, Oscarsvinnande Melissa Leo ger oss skitig fanatism som hans lika rubbade dotter, medan John Goodman glänser som agenten som upptäcker att han har hamnat i fel ände av några ytterst tvivelaktiga order.
Men även om Red State är ett kliv uppåt, är den inte helt problemfri och det största är dess genreblandning. Är det en skräckfilm (som den första halvan implicerar) eller en actionrulle spetsad med hullingar av samhällskritik? Smiths typiska vassa dialog är fortfarande tydlig, men emellanåt känns den lite osynkad med sina genretrotsande omgivningar.
Likväl, som helhet, är Red State en modig omväxling för Smith även om man efter hans tidigare kalkoner skulle kunna argumentera för att det var mer utav nöd än val.
Översättning: Marika Öhrn