Sen går det bara utför. Inte så snabbt till att börja med, men mot slutet kommer scener som får mig att skämmas å alla inblandades vägnar.
Det har gått två år sedan Carrie och Big gifte sig, men allt är inte guld och gröna skogar. En välkommen paus dyker upp i form av en lyxig bjudresa till Abu Dhabi och staden som är grunden till hela serien, byts mot öken. Äktenskapet (och såklart även åldrande) står i centrum för handlingen, med alla dess problem, uppoffringar, anpassningar och lycka, även om det sistnämnda inte alltid är så tydligt.
För att vara ärlig så är filmen helt okej fram till den plågsamma marknadsscenen (du kommer förstå vilken jag menar) mot slutet, men vi har lärt oss att förvänta oss mer än så från Sex and the City. Ibland skymtas glimtar av seriens kvickhet, bland annat i ett träffsäkert skämt om Jude Law, men dessa glimtar är alldeles för få. Filmens absolut bästa scen är Charlottes och Mirandas bonding-scen, komplett med Cosmopolitans, om moderskapets bekymmer.
Mycket känns igen från tidigare; Carrie vältrar sig i självömkan och egenskapade problem, Samanthas fokus ligger som alltid på sexdriften och att hålla kroppen ung, Charlotte är lika pryd och ordentlig som alltid och Miranda är ett kontrollfreak. Och mer än något annat är de bästa vänner. Det här är samma karaktärer som vi alltid har älskat, men den här gången framstår de som just karaktärer och inte riktiga (om än överdrivna) människor.
Man får en känsla av att den här filmen endast är gjord för pengarnas skull, vilket det även har snackats om i olika medier. Det tidigare så sammansvetsade kompisgänget känns inte längre äkta. Fejkskratten duggar tätt, många av skämten känns forcerade och det blir alldeles för ofta farsartat. Manuset innehåller några riktiga stolpskott, framför allt när tjejerna ska köra girlpower-karaoke och låten de sjunger kände varken jag eller någon i mitt sällskap igen. Och så den tidigare nämnda marknadsscenen…
Fantastiska kläder och accessoarer var en av seriens huvudattraktioner och även den första filmen levererade på den fronten, men inte ens där når uppföljaren upp till förväntningarna. Missförstå mig rätt, det finns verkliga guldkorn som Mirandas glittrande gröna klänning, Samanthas kavaj med centimeterlånga nitar på axlarna och en klassisk Carrie-outfit med en svart t-shirt dekorerad med trycket "J’adore Dior" i kombination med en stor lila prinsesskjol, men eftersom man har vant sig att skämmas bort med Patricia Fields magiska kreationer kan jag inte hjälpa att jag känner mig ganska besviken.
Om du vill ha din dos av Carrie & co skulle jag rekommendera att införskaffa boxen istället för att lägga pengar på att se Sex and the City 2. Men jag måste säga att Liza Minelli i alla fall rör sig förvånansvärt smidigt för sin ålder.