Att en film med sex i fokus kan vara så osexig...
Regissören Steve McQueen (ej att förväxla med skådespelaren med samma namn) slog igenom stort med sin hyllade och prisade debut Hunger för några år sedan. Den filmen var även Michael Fassbenders genombrott, där han hade huvudrollen som hungerstrejkande IRA-aktivisten Bobby Sands.
| Top rated films | View all |
|---|---|
| X-Men: First Class (2011) | |
| X-Men: First Class - Blu-ray (2011) |
| Top rated films | View all |
|---|---|
| Stolthet och fördom - Blu-ray (2005) | |
| Stolthet och fördom (2005) |
Och nu har de två alltså återförenats för att berätta historien om Brandon Sullivan. Han är i trettioårsåldern, bor i New York i en i stadens mått mätt väldigt schysst lägenhet, han ser bra ut, klär sig snyggt, är framgångsrik på jobbet. Och han är sexmissbrukare.
Fassbender har ångesten skriven över hela ansiktet och filmen och hans insats hyllas för sin råa beskrivning av ett vidrigt beroende. Jag får mest American Psycho-vibbar av Brandon. Hans hem är stelt, enkelt, minimalistiskt och så det där med två väldigt olika liv och en besatthet. Och American Psycho är ännu en film som jag inte riktigt förstår hypen kring.
Tonen i Shame sätts genast med ödesmättad musik, urvattnade kalla färger och att det är naket filmat. Då menar jag förstås naket i båda bemärkelserna – dels är det avskalat, utan massa tjusiga filter och häftig klippning, men sedan är det även väldigt nakna människor som struttar runt (inga blyga skådisar här inte), men inte på något sexigt vis över huvud taget.
Det blir också tydligt i början att det är kroppen som styr och inte huvudet, främst genom att kameran fokuserar på bålen och inte ansiktet som nästan hamnar utanför bilden. Dessutom masturberas det i duschen och på jobbtoan, det flirtas på tunnelbanan, prostituerade anlitas, det kollas på porr. Att det är ett beroende och inte något trevligt är väldigt påtagligt.
Men Brandon har trots allt ordnat sitt liv så att han kan ägna sig åt allt detta utan att någon annan anar vad som pågår. Vilket framför allt innebär att han inte släpper någon in på livet. Den enda han verkar umgås med är hans chef som han går ut och festar med och som förvandlas till en desperat och klängig typ, medan Brandon håller sig på sidolinjen och charmar brudarna genom att vara reserverad och stå och stirra på avstånd. Hmm. Jo, vi gillar ju de där mystiska tystlåtna typerna. Eller?
Oh well. Den plågade och cyniska Brandons liv kompliceras ytterligare när stökiga lillasystern Sissy (Carey Mulligan) oväntat kommer på besök och flyttar in på obestämd tid. Eller oväntat, hon har ringt och lämnat otaliga tjatiga meddelanden som Brandon undviker.
Carey Mulligan
Det är en rå film och den är inte alltid lätt att titta på, men för mig är det inte automatiskt något positivt (vilket det verkar vara i de flesta bedömningar av den här filmen). Och förvänta er för all del inte något lyckligt slut, för även om Brandon uppenbarligen skäms (titeln antyder lite om det) så ställer jag mig tveksam till om han verkligen vill förändras. Men så är ju beroendets natur.
laddar...