Filmbolaget Nordisk film har valt att lansera Stockholm Östra som ett passionerat kärleksdrama, men egentligen är ledordet i den här isande tystlåtna filmen att hantera en oerhört traumatisk upplevelse. Det är ett mycket bättre tema. Huvudpersonerna Anna och Johan är ensamma om sin respektive smärta och att dela den är omöjligt. Sorgen går bara att döva lite.
En vacker höstmorgon i en välbärgad förort till Stockholm råkar en helt vanlig man köra ihjäl en nioårig flicka som är på väg till skolan. Det är en fruktansvärd olycka som vänder upp och ner på livet för alla inblandade. Flickans mamma, Anna, glider in i ett privat vakuum och för Johan, mannen som körde bilen, rasar hela livet samman.
Mikael Persbrandt gestaltar Johan och i sann karaktärsskådespelaranda har han lagt på sig några extrakilon och sportar en lätt ölmage som ska förtydliga att han är en mänsklig och vardaglig man. Det funkar faktiskt riktigt bra men han överglänses ändå av Anna som spelas av danskan Iben Hjejle. Hon gör ett självklart och äkta porträtt av den traumatiserade Anna.
Att förlora ett barn är ett gastkramande effektivt koncept på film. Det är den värsta tänkbara händelsen, det förstår vem som helst och därmed blir känsloinvesteringen i berättelsen omedelbar. Det hemskaste av allt är att olyckan inte är någons fel. Ingen i filmen är ond och det gör alla till offer.
I väntrummet på sjukhuset får Johan syn på Anna och känner sig omedelbart dragen till henne även om de inte möts öga mot öga just där. Möts gör de dock en tid efter olyckan, av en slump på perrongen till Roslagsbanan på Stockholm Östra och de inleder en vänskap som förstås accelererar till en passionerad kärleksaffär. Och från att ha varit två individer som lider av förlamande sorg och skuld så förvandlas de till två personer med varsin hemlighet.
De flesta svenska filmer lider av pratsjuka. Allt ska förklaras och gärna övertydligt så att publiken inte går miste om en enda liten nyans. Film består av både ljud och bild, så att berätta precis allt med ord är inte nödvändigt, ändå pratas det konstant. Men i Stockholm Östra är situationen den motsatta. Ingen av huvudkaraktärerna säger någonting, speciellt inte sådant som är viktigt eller av verklig betydelse.
Och det är det som är grejen, det är det smartaste greppet av manusförfattaren Pernilla Oljeberg. Huvudpersonernas tystnad bygger en förtätad stämning som gör hela filmen till något utöver det vanliga. Jag sitter som på nålar och håller andan när Anna eller Johan är på väg att berätta vad som händer inuti dem. Men de berättar inget och det håller spänningen vid liv.
En sak som är mindre bra är de stereotypa bilder som illustrerar lyckan de upplever med varandra. Som att flyga drake i Hagaparken, rulla runt i gräset och skratta. Eller som att träffas på en salsaklubb och dansa tätt ihop. Fast det kanske måste se ut så för att förtydliga den drömlika flykten från vardagens smärta.
Jag undrar också vad berättarrösten i filmen ska vara bra för. Persbrandts karaktär pratar på med en tydlig distans från händelserna och analyserar poetiskt sina upplevelser. Det påminner inte alls om karaktären Johan som på bild verkar så tagen av situationen att han inte alls kan uttrycka sina känslor. Det rimmar illa.
I Stockholm Östra behandlas tunga ämnen, det är sorg, svek, lögner, och passion, men det uttrycks mestadels med små medel. Hela filmen är finstämd, medryckande och deprimerande (på ett bra sätt). Den realiserar antagligen exakt det som den vill säga. Det är ett mycket bra förstlingsverk av långfilmsdebuterande regissören Simon Kaijser da Silva som jag hoppas får tillfälle arbeta lite mer på sitt personliga uttryck och i framtiden kommer att leverera fler filmer av den här kalibern.
Mikael Persbrandt
laddar...
