Magazine > Filmrecensioner > The Descendants…

Men det här året visade den här klanaktiga lilla klicken Hollywood-anhängare gott omdöme när de gav priset för bästa film i dramakategorin till Alexander Paynes The Descendants och bästa skådespelare (drama) till George Clooney för samma film. Även om man skulle kunna hävda att den egentligen hör hemma i kategorin komedi/musikal (i alla fall lika mycket som Michel Hazanvicious The Artist, som plockade upp den matchande statyetten i den sektionen).

Om du har sett trailern för The Descendants vet du att den har flera slapstickmoment som ska få oss att skratta högt, inklusive den ovanliga synen av George Clooney som försöker springa i flip-flops. Men trailern lutar lite väl mycket åt komedi. Filmen är i själva verket en fint balanserad blandning av skratt och grått, väldigt mycket i linje med Paynes tidigare filmer Sideways och About Schmidt.

När jag intervjuade Clooney för tio år sedan berättade han för mig att enligt honom var Payne Hollywoods bästa filmskapare, så det är inte särskilt överraskande att de har slagit sina påsar ihop. Och den här filmen lär inte ha ändrat stjärnans respekt för sin regissör, som träffar rätt på varenda punkt.

Clooney passar bekvämt i rollen som en förmögen hawaiiansk advokat, Matt King, en ättling till en av de äldsta vita familjerna på öarna och förvaltaren av en sträcka orörd kustlinje som familjen planerar att sälja inom en nära framtid. Matt är gift och har två döttrar, men när filmen börjar ligger hans fru kopplad till en livsuppehållande maskin, i koma efter en vattensportsolycka. Informerad om att hon inte kommer att klarar sig och att det bara är maskinen som håller henne vid liv, är det Matts uppgift att berätta för familj och vänner att de måste komma och säga sina sista farväl. Det är först när han berättar nyheten för sin 17-åriga dotter, Alexandra (Shailene Woodley), som han får veta att hans fru har varit otrogen.

Det är ett förödmjukande avslöjande, ett som Matt (och till viss del filmen) flyr från, och istället ger sig ut på det tveklöst meningslösa uppdraget att leta upp mannen hon träffade. Alexandra, hennes bortskämda lillasyster Scottie (Amara Miller) och Alex oroväckande korkade pojkvän Sid (Nick Krause) hänger med på färden.

Det låter lite uttjatat, men resan är lika viktig som målet. Filmen bygger måhända upp mot Matts konfrontation med sin rival, men vad den egentligen handlar om är den här arbetsnarkomanen och blivande änklingen som återuppbygger ett förhållande med sina döttrar och omvärderar sitt liv i ljuset av sin frus olycka, och hennes otrohet. Han har alltid varit ”reservföräldern, en inhoppare” berättar han för oss. Nu har han inget annat val än att ställa upp för de två unga kvinnorna i hans vård. Det är en film om ansvar, med andra ord – vår plikt mot andra; vad vi är skyldiga vår familj, förr och nu; och även vad vi är skyldiga oss själva.

Payne utforskar dessa teman med sällsynt lätthet och utan minsta gnutta pretention. Han är någon som verkar göra sina filmer från grunden. Jag vet inte om någon annan regissör har fångat en sådan autentisk och naturlig känsla av Hawaii tidigare, utan att hamna på sidospår ner i turistfällorna. Den vackra hawaiianska gitarrmusiken är ännu en av dess ljuvligt avvägda njutningar.

Clooney är i sitt esse här, där han undersöker en attraktivt sorglös medelålders man som kastas ut ur sin självbelåtna värld. Det finns flera minnesvärda insatser från birollsinnehavarna, nykomlingarna Shailene Woodley och Judy Greer, och Robert Forster i en liten men viktig roll som Matts arga svärfar. Vad mer kan jag säga? I en tid av överhypade enkla filmer levererar den här lågmälda charmiga filmen på alla fronter.

Översättning: Marika Öhrn