Det är precis vad Sasha Baron Cohen har skapat här; en muslimsk despot med kärnvapenkapacitet och noll självbehärskning.
Den orädda satirikern leker med elden i den här filmen och The Dictator söker kontroverser med sådan beslutsamhet att det garanterat finns något för att göra alla upprörda. Det är skämt om 11 september, våldtäktsskämt, rasskämt, skämt om barnmisshandel, osv. Om Cohen försökte begå hari-kiri på karriären hade det här kunnat vara filmen att åstadkomma det med.
Bara det att han har försökt det tidigare, med Brüno, och överlevt. Här lyckas han ännu en gång framkalla tillräckligt stora skrattsalvor med hjälp av riktigt låg humor för att även denna gång komma undan med det obeskrivliga.
Märk väl, enligt alla objektiva måttstockar är det en hel del som är fel med den här filmen, vilken är (a) SBC:s första originalkaraktär på länge och (b) som bryter från det tidigare upplägget med dolda kameran-skämt mot oskyldiga, lättlurade typer och går mot ett manusbaserat scenario där han interagerar med birollsskådespelare. Ingen av dessa evolutioner är helt övertygande eller utan födslovåndor (nämnde jag födsloscenen, komplett med en vaginakamera? Inte? Till skillnad från Baron Cohen, så håller vi oss borta från det.)
I regi av medarbetaren på Borat och Brüno, Larry Charles, är The Dictator ojämn och handlingen är hopsydd av illa passande scenarion, flera av dem klumpiga och platta. Strandsatt i New York City efter att ha blivit förrådd av sin högra hand Tamir (Ben Kingsley) och sin idiotiska dubbelgångare, konspirerar Aladeen att återta sin tron med hjälp av en landsförvisad före detta kärnvapenspecialist och genom att jobba med att stapla matvaror i Anna Faris veganbutik. Det är inte direkt på nivå med Greven av Monte Christo, eller ens En prins i New York för den delen.
Precis som Borat är Aladeen en obarmhärtig karikatyr av en särskilt stereotyp, den obildade, sexistiska, rasistiska, ”ociviliserade” mannen, men han har ingen av den personliga charm som hans inställsamme kazakiske kusin hade, eller ens Brünos naiva enkelhet. Han är en egocentriker, sadist och skurk, som skäller ut alla sina repliker. Han är ingen du börjar gilla ju bättre du lär känna honom. Det faktum att han även signaleras vara en muslimsk anti-semit, vän till Gaddafi och Bin Laden och att han spelas av en jude, måste få oss att haja till.
Och ändå… Baron Cohens karikatyrer har ett sätt att avslöja mer om oss än de gör om honom. Om vi tror på yttrandefrihet, varför tappar vi då hakan i golvet när Aladeen utmanar politisk korrekthet (vilket är varje gång han öppnar munnen)? Filmens fräcka demonstration av auktoritarism är minst sagt knasig, men den sticker gång på gång små och stora hål på västerländskt hyckleri och i det stora klimaktiska talet närmar sig den fullständigt vedervärdiga General Admiral den ovärderliga ädelheten av en sanningssägare.
Det här är en mer osammanhängande, bredare och mer slumpartad insats från en stor komisk talang än tidigare. Det var stunder då jag blev uppriktigt chockad – chockad! – och flera tillfällen då jag blev besviken, men även när Baron Cohen skjuter iväg ett blankskott är det säkrast att du duckar, för nästa skämt kommer få dig att kippa efter andan.
Översättning: Marika Öhrn