Magazine > Filmrecensioner > The Muppets…

Kanske är det ännu mer överraskande att han inte är ensam: Mupparna drog in 87 miljoner dollar i Nordamerika – mer än Hugo Cabret och The Artist tillsammans.

Det är ingen dålig comeback för Kermit och hans vänner. Precis som det sägs i filmen (som Segel skrev manuset till tillsammans med Nicolas Stoller) har mupparna sin storhetstid långt bakom sig. Så långt bakom att den här reboot-filmen helt och hållet riktar sig till en vuxen publik, det vill säga äldre nostalgiska fans som har längtat efter Jim Hensons skapelser. Barnen som dras med av sina entusiastiska föräldrar blir nog snarare förvirrade: Vem är den där gamla bruna björnen och varför är skämten så kassa?

Filmens scenario är bara en gnutta mindre schizofrent än The Beaver av Jodie Foster. Här spelar Segel Gary, en trevlig fast lite töntig kille som gör allt för sin lillebror Walter, som råkar vara en mupp. Medan Gary växer upp förblir Walter som han alltid varit – precis som hans favoritprogram på TV (du kan nog gissa vilket), även om videobanden som Gary spelar upp för honom börjar slitas ut.

När Gary bjuder sin flickvän Mary (Amy Adams) på en romantisk helg i Los Angeles bjuder han så klart även med Walter, för så länge de båda kan minnas har Walter drömt om att besöka Muppet Studios. Men när de kommer fram upptäcker de att byggnaden har förfallit och är på väg att falla i händerna på den hänsynslöse oljemiljonären Tex Richman (Chris Cooper). Det enda sättet att rädda teatern är att övertala Kermit att samla ihop det gamla gänget och anordna en tv-insamling: ett alldeles särskilt comebackprogram.

Det hela är ett klassiskt motiv: man samlar ihop truppen och sätter upp en show. Men det är åtminstone ingen som tar storyn på särskilt stort allvar – allra minst cameo-stjärnorna Jack Black, Zach Galifianakis och Rico Rodriguez (vem det nu är).

Segel och debutregissören James Bobin (Flight of the Conchords) roar sig – och oss – genom att driva med typiska inslag i filmmusikaler: När Mary bryter ut i en melankolisk ballad och det plötsligt börjar regna mot fönsterrutan kommer inte vattnet från himlen utan från trädgårdsslangen. Då ett sång- och dansnummer där hela befolkningen i Smalltown deltar når sin kulmen kollapsar de utsjasade invånarna i en hög.

Den här höjdpunkten – ”Life’s a Happy Song” – kommer tidigt i filmen och är lätt den bästa av de nya sångerna. Det är ett käckt nummer som skrivits av Bret McKenzie, som samarbetade med Bobin på Flight of the Conchords. Alltför många av de andra sångarna är bara löjliga, bland annat en medvetet usel barberarversion av ”Smells Like Teen Spirit” och ett nummer där Chris Cooper rappar – dåligt.

Oscarsakademin håller inte med: ”Man or Muppet” är en av bara två sånger som har chans att vinna en Oscar i år. (Den andra är ”Real in Rio” från, öh, Rio.) Det är svårt att förstå deras val, men det visar på Akademins vanliga förkärlek för ballader. Låten har bästa möjliga placering under filmens dramatiska klimax, men jag kunde då inte förstå varför Gary eller Walter skulle tvivla på vilken sida han tillhör.

Det är också konstigt att Segel inte skrev en bättre roll åt sig själv – Garys mest karakteristiska drag är att han försummar sin flickvän (Amy Adams får inte heller mycket att bita i) – och jag kan inte se att Walter skulle spela en stor roll i den oundvikliga uppföljaren. Däremot är det väldigt trevligt att få träffa Miss Piggy igen – en riktig glamourgris var precis vad den här filmen behövde.