När en film ligger på hyllan i tre år är det ofta en bra indikation på att någonting är galet. Men i det här fallet är den stora förseningen helt oförklarlig, om det inte berodde på att någon inte gillade filmens distinkt syrliga bild av amerikanska byggherrar utomlands?
Utomlands och samtidigt inte utomlands; den karibiska ön Puerto Rico är amerikansk territorium, men inte en stat. Deras egna civilregering verkar på uppdrag av amerikanska regeringen och valutan är såklart amerikanska dollar.
Det är här som Paul Kemp (Johnny Depp) hamnar 1960 i jakt på ett jobb på San Juans enda engelskspråkiga tidning. Det är inte direkt New York Times, men han är tacksam för chansen, till och med efter att hans cyniska redaktör (Richard Jenkins) har satt honom att ta hand om horoskopen. Det han ser runt omkring sig – är det här Amerika? – är vita män i lyx omgivna av utblottade svarta, ett naturligt paradis som är på väg att bli uppdelat och sålt.
“Jag förväntade mig inte att det skulle vara så vackert”, medger han för Sanderson (Aaron Eckhart), en amerikansk affärsman som har tagit honom under sina vingar. ”Det är guds version av pengar”, svarar Sanderson.
Kemp vill gräva upp några riktiga nyheter, men han inser snart varför hans kollegor på tidningen är en sådan modstulen grupp fyllehundar. Tidningen har inte råd att göra annonsörerna upprörda och dessutom utgörs större delen av tidningens torftiga läsarkrets av turister som är ute efter att ha kul, inte efter undersökande journalistik.
Så istället söker han sig till Sanderson, inte så mycket för pengarnas skull som för att få vara nära affärsmannens vackra flickvän Chenault (Amber Head). Och efter varje möte dränker han sina sorger och sin bitterhet tillsammans med sin kollega Sala (den excellenta Michael Rispoli) och den skrämmande nedgångna Moburg (Giovanni Ribisi), en tekniskt skicklig skribent som brygger sin egen 470%-iga alkohol i en torktumlare.
The Rum Diary är producerad av Johnny Depp och är en sorts prequel till Fear and Loathing in Las Vegas, den har filmatiserats utifrån Hunter S Thompsons tidiga bok (skriven när han var 22, men inte publicerad förrän 40 år senare).
Depp hittade den perfekta medarbetaren i Bruce Robinson, vars första film Withnail och jag var full av Gonzo-anda med hedonism och misantropi. Robinson har alltid kämpat med att uppnå samma höjder av giftighet och uppsluppenhet som den självbiografiska sketchen och här kommer han nära.
Filmen är full av atmosfär, från det uppenbara (voodoo, tuppfäktning) till det mer underliga (en diamantbeklädd sköldpadda) och slutligen, oundvikligen, det hallucinogena. Men den brokiga komedin går alltid hand i hand med Kemps etiska inlärningskurva. Han blir inbjuden till den amerikanska företagsvärldens feta buk, och får en ordentlig titt på Drömmens baksida, dess rasism, girighet och miljöterrorism.
Jag ställer mig lite frågande till recensionerna från andra sidan havet, där det verkar antydas att dessa teman är uttjatade och ointressanta. För min del känns de ytterst relevanta för vad som händer runt om i världen idag. Detsamma gäller Robinsons porträtt av en tandlös tidning på konkursens rand.
Den här filmen kan vara den sista av sitt slag; en hyllning till den radikala andan hos en progressiv journalist, den dedikerade sanningssökaren som spottar de rika och mäktiga i ansiktet… Och sen blir plakat.
Översättning: Marika Öhrn