Senast med drömuppsättningen Kiefer Sutherland, Charlie Sheen och Oliver Platt som hjälptes åt för att bringa rättvisa till förrevolutionära Frankrike.
Men det var nästan 20 år sedan och den här senaste 3D-versionen tar med sig actionen i full fart in i 2000-talet. Men en varning till renläriga; Paul W.S. Andersons De tre musketörerna är en ”tre musketörerna-film”, inte nödvändigtvis på det klassiska viset. Den har en ganska underlig dynamik som känns som om hela grejen baserades på en steampunkserie baserad på den klassiska boken.
Alla grundbultarna från Alexandre Dumas bok finns här; en ung man drömmer om att följa i sin faders fotspår och tjäna kungen, han reser till Paris där han träffar en trio av före detta musketörer och sen avslöjar de en konspiration av den manipulativa kardinalen Richelieu för att avsätta den sårbara kungen. Men där tar likheterna slut…
Den här inkarnationen involverar tungt beväpnade luftskepp som slåss i skyarna över Paris, Ocean’s Eleven-liknande plundringar av dolda venetianska valv och Milady som firar ner sig utanför Versailles tack vare utrustning som gömts i hennes korsett. Tidigare filmskapare måste ha skippat de kapitlen när de gjort sina filmer.
Emellertid kanske detta inte kommer som någon större överraskning för de som är bekanta med Andersons tidigare verk. Han har alltid varit en sådan regissör som man antingen älskar eller hatar; kritiker brukar hånle åt hans formel av massa action/nästan ingen logik, men det hindrade inte att Death Race och Resident Evil-serierna drog in massvis av pengar och underhöll massor av folk.
Och The Three Musketeers är sannerligen underhållande. Matthew MacFayden, Ray Stevenson och Luke Evans funkar bra tillsammans som Athos, Porthos och Aramis, var och en genomsyrar sin karaktär med lite individualitet. Medan Logan Lerman, som sist sågs vara irriterande i Percy Jackson och kampen om åskviggen, är entusiastisk om än lite irriterande som D’Artagnan.
Andersons vanliga musa Mila Jovovich skänker Milady en aura av legosoldat, medan Orlando Bloom rör till scenografin med det värsta filmhåret 2011 som den ganska tokiga Lord Buckingham. Den enda besvikelsen är Christoph Waltz som Richelieu – han saknar den implicita ondskan som behövs för att göra kardinalen till en fruktansvärd fiende. Å andra sidan är fäktandet imponerande, den erkänt överdrivna actionen levererar och designarbetet fångar verkligen ögat.
Men det är fortfarande någonting som inte känns helt rätt. Den enorma friheten man har tagit sig med originaltexten känns lite vanhelgande – det är som att rita glasögon och mustasch på Mona Lisa eller hälla ketchup på rysk kaviar. Och om du studerar De tre musketörerna i skolan, titta inte på den här och tro att du kan komma undan utan att läsa boken; en uppsats du lämnar in baserad på det här musketöräventyret kommer nog resultera i en del höjda ögonbryn.
Översättning: Marika Öhrn