Glöm de vältaliga, romantiska och filosofiska funderingarna i Bara en dag. Hawkes karaktär Tom Ricks må vara romanförfattare men han är en trasig själ som misslyckas med att skriva sin andra bok och bara timmar efter ankomsten till Paris befrias han från både bagage och pengar. När han anländer till sin ex-frus dörr för att annonsera att han vill vara nära sin dotter får han ett frostigt mottagande. Hon påminner honom om besöksförbudet han bryter emot och ringer polisen.
Jetlaggad och ensam hamnar han på ett loppätet hotell där den fransk-algeriska ägaren vänligt erbjuder honom ett rum och ett välbehövligt jobb som nattvakt. Allt han behöver göra är att varje natt sitta i ett rum i en besynnerlig bunker och släppa in de som kan det rätta lösenordet och ignorera de märkliga och oroande ljuden som kommer från rummet intill. Det är ett perfekt jobb för en författare, så länge han lyckas hålla nyfikenheten i schack.
Kvinnan i femte, som titeln refererar till, är Margit Kadara (Kristin Scott Thomas) som bor i Paris femte arrondissement. Hon är en sofistikerad skönhet som Tom träffar på en författartillställning. Hon berättar att hon var såväl översättare som musa åt sin bortgångne make, en aktad ungersk författare. Till Toms förvåning verkar hon inte främmande för att hjälpa även honom med inspiration på ett sätt som skulle borde häva skrivkrampen hos vem som helst. Margit är dock inte allt som hon utger sig för att vara, och det samma kan man misstänka om Tom.
Filmen är skriven och regisserad av Pawel Pawlikowski, en polsk filmskapare baserad i Storbritannien. Han startade i yrket som dokumentärfilmare och har införlivat några av teknikerna därifrån i improvisationsdramerna Last Resort och My Summer of Love. Woman in the Fifth är en elegant filmatisering av en detektivroman av Douglas Kennedy, en amerikan vars böcker har legat till grund för en knasig, australisk kultfilm (Welcome to Woop Woop) och en stilfull europeisk thriller (The Big Picture). Därför är det kanske inte överraskande att den här filmen är en internationell bouillabaisse med pikanta anstrykningar av Amerika, Nordafrika, Östeuropa och Frankrike.
Kristin Scott Thomas är som vanligt oklanderlig och det är synd att hennes roll inte byggs ut mer. Hawke gör en övertygande, ovårdad konstnär medan Joanna Kulig gör ett gott intryck in en liten roll som hotellets bartender, en tjej som blir förtjust i Tom.
Det hela är utsökt filmat av Pawlowskis standardfotograf, Ryszard Lenczewski, som lyckas hitta en fräsch vinkel för Paris bakgator att visas upp i. Allt passar ihop så övertygande att historiens mystiska gåtor självförstörs i den frustrerande vaga och pretentiösa sista akten. Det är den typen av slut som antingen fungerar perfekt eller inte funkar alls... Det fick mig att vilja se den igen för att få veta om jag missat något (men inte så mycket att jag faktiskt gjorde det).
Översättning: Linnea Amedé