George Smiley har haft en lågmäld, om än framstående, karriär. En noggrann man i grått, han har skött sig klanderfritt men utan skryt, upphetsning eller självbefrämjande.
Ända tills nu, när han plötsligt slungas ut i rampljuset, med allas ögon på sig – viktig, synlig och sårbar.
Nästan raka motsatsen mot Gary Oldman faktiskt. Mannen som bär Smileys slitna trenchcoat har en radda av explosiva, pråliga roller på sin meritlista. Men här har skriken och gallan från Dracula, Beethoven, Sid Vicious, Sirius Black och otaliga galna snutar och skurkar stillats; den tysta mannen kommer.
I Kalla krigets kyliga djup finns det en mullvad högst upp i cirkusen. Vilket för oss mugglare betyder att det finns en spion på MI6, Storbritanniens hemliga underrättelsetjänst. Högt upp. Väl dold. Som förser Sovjetunionen med viktig information.
Smiley har just blivit avskedad – tillsammans med Control (John Hurt), hans chef och mentor – men blir dramatiskt återkallad för att gå på mullvadsjakt. Sätt en spion på att fånga en spion.
Misstankens finger pekar på en av fem män, alla mäktiga och sammankopplade. Control har gett dem kodnamnen Tinker (fixare), Tailor (skräddare), Soldier (soldat), Poorman (fattigman) och Beggarman (tiggare), valda referenser från en barnkammarramsa. Och så börjar Smileys farliga spel.
Att filmatisera en av John Le Carrés mångbottnade och högt älskade spionhistorier är kanske lika knepigt som Smileys egna utmaning; det är svårt att träffa rätt hela tiden, lätt att missa målet, mängder av fallgropar. Kanske är det då än mer överraskande att det jobbet gick till Tomas Alfredson för hans engelskspråkiga debut.
Men Alfredson kan allt om atmosfär, hans Låt den rätta komma in är en häpnadsväckande, kuslig bedrift av nyanser och finesser och här berättar han ännu en gång en historia genom blickar och antydningar och vad som inte sägs.
Att fylla rollistan med brittiska stjärnor är ett smart drag. Alla från insmickrande Colin Firth, obarmhärtiga Toby Jones, fältagenterna Mark Strong och Tom Hardy, till Benedict Cumberbatch, Ciaran Hinds, Kathy Burke och Stephen Graham frodas i materialet.
Och Alfredson använder sig varsamt av Peter Straughns och Bridget O’Connors manus, vilket skickligt väver samman återblickar och karaktärsutvecklingar med stunder av avslöjanden och abrupt action, allt i en uppslukande, beräknad takt.
I själva verket är inte George Smiley så långt ifrån Gothampolisen Jim Gordon; båda är lugna, noggranna och våldsamt observant och Oldman ingjuter båda männen med en enorm intelligens; i de lugnaste vatten minsann…
I en av sitt livs mest återhållsamma roller är Oldman utan tvekan mest imponerande. Stoisk men inte okänslig, han är navet i mitten av denna fängslande historia. Han rör sig försiktigt, men slår hårt i en spionfilm förlagd till 70-talet som, i dagens globala klimat, känns på samma gång otroligt avlägsen och väldigt relevant.
Och när Oldman försvinner bakom de tjocka glasen i Smileys allseende glasögon, måste du fråga dig; är det något som reflekteras i dem? Ett litet gyllene blänk kanske? Glansen av en nyputsad statyett..?
Översättning: Marika Öhrn