Med det sagt, så gillade jag mycket av det och det finns delar som är briljant utförda, Steven Spielberg när har gör det han gör bäst. Men vem är den här filmen tänkt för och vad ska en intelligent tänkande person få ut av den?
Vi börjar med det positiva. Den ser fantastisk ut – om än i en självmedveten gammaldags Hollywood-stil. Spielberg har aldrig hymlat med sin beundran för David Lean, men han har sällan varit så uppenbar med den heller. I stora svep av War Horse är det som att vi tittade på Ryans dotter eller Lawrence av Arabien, med en gnutta Elia Kazan och Borta med vinden inslängt i mixen. Den helt genomgående symfonimusiken av John Williams kommer också från den gulderans register; det här är en gammeldags storslagen episk melodram, en film som vill svepa dig med och bära dig igenom. Och ibland gör den just det, i två eller tre utmärkt regisserade bitar glömmer man allt förutom stundens känsla.
Det är inte Spielbergs fel att studion pushar War Horse mot Oscarsära. Men det är ett underligt dubbeltänk i filmen, som tar Michael Murpurgos barnbok om en häst som värvas till kavalleriet under Första världskriget och blandar intensiva, skakande krigsscener med smörja av mänsklig karaktär. Ena minuten plågas vi med massakern av en hel trupp i ett meningslöst anfall och i nästa stund ställer rashästen, Joey, upp som ”frivillig” att dra tungt artilleri genom leran för att rädda en annan häst han är polare med, från bördan. Den sortens strunt passar i en Disneyfilm, men det är väldigt svårt att få det att stämma överens med krigets fasor.
Det är bara ett exempel, andra skulle kunna ta oss för långt in på spoilerområdet, vilket är ett ingenmansland för denna recensent. Jag skulle känna mig nöjdare med filmen om den hade hetat ”Mirakelhästen” och positionerades som det ungdomsmaterial Morpurgo skrev. Som den inte-så-unga vuxna jag är, finner jag det svårt att ta till mig en till synes odödlig fyrbenings äventyr och mödor som ett användbart perspektiv på det fruktansvärda slöseriet under Första världskriget.
Spielberg har förstås gjort seriösa krigsfilmer förut; Shindlers list, Solens rike och Rädda menige Ryan kvalificerar onekligen. Det skulle även München och Världarnas krig kunna göra om man ser på dem i ett särskilt ljus. War Horse är inte i samma liga ens som den sämsta av dessa filmer, vilket kanske inte hindrar att den vinner Oscarn för Bästa film.
Manusförfattarna Lee Hall och Richard Curtis (Billy Elliot möter Love Actually) löser aldrig materialets mest grundläggande utmaning; berättelsens episodiska natur. I boken lyckades Morpurgo hålla sig till hästens perspektiv, men i filmen ombeds vi att investera våra känslor i ett halvdussin mänskliga karaktärer, men bara i stunder som varar mellan 15 och 30 minuter. Först ut är det Albert (nykomlingen Jeremy Irvine), en bondson som tar hand om unghästen innan kriget och lockar honom till att ploga ett stenfält. Sen är det en ung kavalleriofficer (Tom Hiddleston), följt av några tyska desertörer, en fransk lantbrukare och hans dotterdotter, och så vidare.
Quentin Tarantino kanske skulle ha kunnat förena de här trådarna till en meningsfull helhet, men filmen dalar påtagligt när den går in på mittsträckan efter att ännu en potentiell karaktär att identifiera sig med biter i gräset.
Dialogen är funktionsduglig, men aldrig minnesvärd eller överraskande – i själva verket känns den nästan medvetet platt och förutsägbar. Skådespeleriet är lika kompetent men alltid inom typens säkra ramar; David Thewlis är den arroganta rika landägaren, Peter Mullan är den försupna stackars bonden, Emily Watson är hans sedan länge lidande fru.
Alla gillar hästar och Spielberg vet hur man pressar fram känslor ur en. Men det här är sådan sentimental välling i jämförelse med sådana fina skildringar från Första världskriget som Gallipoli, Ärans väg eller På västfronten intet nytt… Den sistnämnda gjordes för över 80 år sedan, endast ett dussin år efter konfliktens slut. Tänk så långt vi inte har kommit!
Översättning: Marika Öhrn